Storstädning
Ute snöar det, men jag har satt igång med vårstädningen. Det hela började med att mellandottern nu har flyttat hemifrån. Hon fann kärleken i grannkommunen. Vi drack förlovningskaffe i förra veckan. Jag som ordentligt har packat undan en massa prylar i lådor och burit upp på vinden fick nu orsak att söka efter både det ena och det andra nödvändiga till det nya hemmet. Bland allt det nödvändiga fanns det också en massa skräp som jag har sparat på. Så nu har jag bökat på där uppe på vinden i flera dagar och varje gång någon sticker in huvudet genom dörren hos oss får dom genast i uppgift att köra än det ena och än det andra till UFF-lådan, sopstationen eller återvinningen. Jag har just laddat upp med några plastsäckar och lådor som skall iväg till återvinningen imorgon.
Ett klädskåp, en sån där vit spånskive historia med skjutdörrar från 80-talet, har också fått respass. Stackarn har fått utstå några flyttar under dom här åren, och det har dom aldrig varit gjorda för, så det var inga större svårigheter att få det att gå i bitar. Det räckte nästan att flytta ut det lite från väggen så rasade det ihop av sej själv. Vi har faktiskt två likadana till. Det ena som står i mitt arbetsrum lossade dörren från i förra veckan, så vid mitt nästa energiutbrott är det troligtvis det som ryker iväg ut genom dörren. Bara jag först hittar någon passlig plats för alla prylar det innehåller. Men nu när det finns plats på vinden kan jag ju alltid ta och trycka upp dem genom vindsluckan så har jag något att städa iväg nästa vår också.
Hos hudläkaren
Jag har fortfarande myror i huvudet över min rehabiliteringsvecka. Mår ju så mycket bättre fysiskt nu än vad jag har gjort sedan olyckan vilket gör att jag blir mera medveten om de svagheter som min hjärnskada medför. Nu verkar det vara hög tid för en ny dust med neuropsykologisk rehabilitering för att hitta de verktyg jag behöver för att få ett drägligt liv. Det tycks till och med FK förstå, fick hem en ansökan som jag skulle fylla i just om np rehab. Nu har dom på FK igen klassifierat mej som handikappad men bara för ett år framåt. Sen skall allt utredas igen en gång. Det är tur att jag börjar bli van vid alla turer i den här långdansen och vet vart jag ska vända mej för att få rätt utlåtande nästa gång när allt brister. Men det känns så förbaskat onödigt, precis som om jag skulle kunna få en utbyteshjärna som reparerar hjärnskadan inom ett år.
På samma gång har jag också funderat på vad jag skulle kunna jobba med eftersom jag allt emellan anses vara fullt arbetsför. Vi har en stor mjölkproducent här i grannskapet och jag har tänkt mej att kunna fungera som någon slags sällskapsdam till kossorna på gården. Alternativet att fungera som sällskapsdam på något åldringshem eller liknande fungerar inte eftersom jag har så svårt med kommunikationen. Men djur har jag inget problem att komma överens med, knappast heller med kossorna. Undrar om FK kommer att stöda mitt förslag till arbetsprövning? Jag behöver inte ens färdtjänst för att ta mej till jobbet, gården ligger inom promenadavstånd.
Trööög
Vid det här laget borde jag ju förstå att hålla mej till de mediciner som jag vet fungerar, men ibland får jag för mej att jag skall laborera lite med dem. Ofta är resultatet inte så gott.
Jag har en hel massa som jag vill skriva om, men i det här tillståndet går det inte. Så jag får återkomma när jag har klarnat till i knoppen så att säga.
Hemma igen
Tack för alla kommentarer
