Ägg
Långtråkigt
Att jag uppdaterar bloggen så här ofta måste betyda en sak. Jag är uttråkad. Det har blivit för många dagar i sängen, det finns inga mera TV program att se på datorn. Det har blivit en högdos av Svaleskär, Gynekologen i Askim och Solsidan. Nu får jag väl övergå till Mumin eller något annat barnprogram som det finns otaliga avsnitt av. Att läsa fungerar inte mera så bra att det skulle vara någon njutning i det. Borde iväg till optikern för en syngranskning och få mina glasögon uppdaterade. Det skulle ha varit den här veckans projekt, men istället ligger jag här och hostar.
Jag var iväg med Pixel på lydnadsträning igår. Testade först här hemma med att ta en tur till kaninerna, en tur till postlådan och en tur ut med komposten. Och jag klarade av det utan att hosta ut lungorna efteråt. Så påpälsad som om det var -20 grader kallt vågde jag mej ivög med Pixel. Det fungerade mycket bättre att ha honom på höger sida, tänk att ingen kommit på det förrut. Tränaren menade att jag till och med skulle kunna tävla i lydnad fastän han går på högra sidan. Men så högt satsar vi inte. Meningen med lydnadsträning, i det här skedet åtminstone, är att han skall kunna gå i koppel utan att dra. Det kan han också om det är någon annan en jag som håller honom. Men han är inte van att jag ställer såna krav på honom. Jag går ju mest i skogen och då springer han alltid lös. I vinter har snön satt stopp för våra skogspromenader och då har hans oförmåga att gå i koppel ställt till med problem.
Idag har jag varit till labben och lämnat nya blodprov och nu väntar jag på att läkaren skall ringa om svaren. Jag är inne på min sjätte dag med antibiotika. Bättre har det väl blivit men inte riktigt i den takt det brukar. Så det verkar som om antibiotikan inte riktigt biter på den ilskna basilusk som har angripit mej.
Mera lydnadsträning
Hoppsan, nu ringde vårdcentralläkaren som jag träffade förra veckan. Blodbilden som togs då visade att mina vita blodkroppar är uppe i skyarna. Jag ska gå till labben imorgon och ta en ny blodbild för att se åt vilket håll det går. Läkaren gissade att det kan vara lunginflammation jag har. Det skulle förklara ånglokssymptomen och tröttheten bättre än en vanlig bihåleinflammation.
Stora tröttheten...
Ett snabbt besök hos kaninerna är enda gången jag har stuckit ut näsan utanför dörren idag. Och resultatet av den 20 meter långa promenaden är att jag nu låter som ett ånglok igen. Det känns inte riktigt som om antibiotikan biter på vad det nu är för basilusk som har invaderat mina luftvägar.
Pixel är uttråkad. Det är jobbigt med en hostande matte som inte alls förstår att veckoslut är till för långpromenader och annat hundskoj.
Läkarbesök
Och vilket bemötande jag fick. Snabbt hade jag en remiss till labben för att ta CRP och blodbild och en tid till läkaren. Eftersom jag saknar mjälte är jag ganska infektionskänslig och att få feber är inget bra tecken. Så här smidigt brukar det inte gå till på vår vårdcentral, men nu fick dom nog fulla poäng.
Ut från vårdcentralen kom jag med recept på antibiotika och avsvällande antihistamin och så gjordes det en svalgodling för säkerhets skull. Nu ska jag vila, dricka varmt och vila lite till. För imorgon är en viktig träff med neuropsykologen inbokad. Och det är inget man vill avboka, för nu händer det saker minsan.
Hon har fått fart på min bostadsanpassning som har hängt i luften i några år, jag skall också få lånerätt på Celia biblioteket, där man får låna talböcker, och få en Daisy-spelare som hjälpmedel för att lyssna på talböckerna. Om en vecka skall jag träffa min neurolog och så ska vi försöka få till en bedömning av mina finmotoriska svårigheter av en ergoterapeut.
Under tiden vi var på Cypern hade jag fått ett brev om att någon arbetsgrupp har börjat med en forskning/undersökning där man följer upp med iv antibiotika medicinerade borrelia patienter som har haft hudproblem, i mitt fall scleroderma. Min scleroderma var i en mycket aktiv fas före vi åkte till Cypern. Solen och värmen fick symptomen att lugna ner sej. Solljus är en viktig del av vården av scleroderma. Nu har jag iaf varit och tagit borreliprov, så det ska bli spännande att se vad dom visar. Egentligen borde jag vara frisk från min borrelia eftersom jag behandlades med en lång antibiotikakur, men den aktiva scleroderman säger något helt annat.
Livet är ganska hektiskt och det känns som om allt snurrar runt en massa telefonsamtal, möten och papper som skall fyllas i. Men dom här hektiska perioderna brukar i slutändan nästan alltid resultera i något gott.
Vardagslydnad
Efter en hel del övertalning från min dotter var det igår tid för ekipaget Pixel med förvirrad matte att delta i en allmänlydnads skolning som ordnas av vår hundklubb. Det är en så kurs som man kan hoppa på när som helst så det finns ekipage i olika stadier. Jenny går där med storpudeln Nellie mest för att socialträna henne.
Det hela började med att tränaren kom fram till varje ekipage skilt för sej och hunden skulle sitta stilla vid sidan tills den fick lov att hälsa på tränaren. Där redan gick det fel för oss, när tränaren kom fram till oss började Pixel sin vanliga hoppande dans i takten Oj, en människa, vad roligt, vad roligt. Tränaren trodde förståss att Pixel var en valp och när han fick höra att han redan är 2,5 år fick vi ett inte så snäll kommentar att han tycks ha lämnat hjärnan hemma. Hmm, mera troligt är att det är mattes hjärna som blivit hemma, men det är ju inget som lönar sej att reda ut för en helt främmande människa på en plats där det står 10 hundekipage till och väntar på att få sätta igång med träningen.
Resten av träningen gick heller inte något bättre. Med en matte som lite blygt kommenderar att snälla Pixel kan du tänka dej att gå fot i några meter bort och sen vända och gå fot tillbaka svarade Pixel helt nonchalant att Nej. Istället skuttade han runt i några meter framåt, gjorde försök att snusa på alla andra hundar, vände och studsade som en boll på två ben tillbaka till sin plats för att få sin belöning. Som han förstås fick av sin snälla förvirrade matte.
Det konstiga (eller kanske mindre konstiga) i den här kråksången är att när Jenny kommenderar honom att gå fot så svarar Pixel genast: Javisst det kan jag göra med glädje och finns det något annat jag kan göra för att vara dej till lags.
Resultatet av gårdagens skolningstillfälle: Pixels förvirrade matte måste ta sej i kragen och visa vem det är som bestämmer. Eller den lättare varianten, vi utsätter oss inte flera gånger för liknade skolningstillfällen utan håller oss till våra skogspromenader utan koppel där det enda kommando som behövs är ett bestämt Pixel HÄR. Det kommandot klarar vi båda av med bravur, Pixel för att han inte vågar släppa sin förvirrade matte allt för långt ifrån sej (då kan hon ju tappa bort sej) och matte som använder kommandot gör det då när Pixel troligtvis redan är på väg för att kolla upp mattes position.
Input och output...
Jag blev så frusterad på mej själv när jag skrev det förra inlägget. Allt var så klart hur jag skulle dela med mej av Clas Malmströms föreläsning. Men sen gick det ju inte.
Det är min hjärnskada som ställer till det. Det är inga fel på input sidan, att ha en hjärnskada betyder inte att man är förståndshandikappad. Men efter input börjar problemen, först med arkiveringen. Det är mycket information som trillar av på vägen från arbetsminnet till det mera permanenta minnet på hårdskivan. Och följande problem blir det vid output, det går inte att få ut informationen i den form jag skulle vilja. Ju mera abstrakt informationen är desstu svårare är det att få ut den. Sen är det ingen skillnad om output sker som tal eller skrift, den bara inte går att få ut den. Inne i processorn (tanken) känns det rätt, men sen blir det fel. Skulle jag vara en dator skulle det vara vid output som jag skulle visa upp sk bluescreen med en massa Error
Hälsans dag i Mariehamn
Huvudprogrampunkten på Hälsans dag var en föreläsning av Clas Malmström. Så här stod det i inbjudan:
"Är du frisk eller bara osjuk?"
Hur går det till att må bra egentligen? Det är en fråga som läkaren
och forskaren Clas Malmström kommer att hjälpa oss få svar på under
sin föreläsning.
Clas är en av Sveriges främsta experter på beteendemedicin och klinisk
psykofysiologi och en flitigt anlitad föreläsare både inom sjukvården
och hälso-friskvården. Han har en enastående förmåga att göra
krångliga saker enkla och förklara så att alla kan förstå hur hälsa
och ohälsa hänger och vad man själv kan göra får att hålla sig
frisk.
Det här är en friskvårdsföreläsning utöver det vanliga. Kom och
lär, skratta och njut!
Och ni kan gissa att vi lärde, skrattade och njöt. Vi lärde oss skillnaden på att vara osjuk och frisk och hur man kan samla på plus-beteenden för att bli frisk. Enligt föreläsningen så satsar sjukvården på att göra sjuka människor osjuka, men för att bli frisk och må bra behövs det rehabilitering och plus-beteenden. Det är vi, patienterna själva, som är den största nyckeln i dörren mellan osjuk och frisk. Med plus-beteenden menade föreläsaren de många små val som man gör dagligen. Man skall leva i ögonblicket, utmana sej själv, tänka positivt, ha ett perspektiv till livet och vara socialt aktiv för att må bra och vara frisk.
Nu är jag i full gång med att samla plus-beteenden, för fastän jag inte kan bli osjuk så tror jag ändå att jag kan bli frisk. Hänger ni med?
Sköldisbilder
Här en bild av henne då hennes ungar Liina och Siiri var små.
Nu är Liina stora damen.
Här är hon med sin lilla-syster Luna. Luna som har varit reserverad av åtminstone två olika familjer som sen ändå inte har kommit och sökt henne kommer nu att få stanna här.
Arthur sköter sin uppgift som avelshane med bravur. Igår var det Steppi som var på besök hos honom och idag är det Miiras tur.
Snygga brudar anser Arthur.
Hurma fokuserar på att äta upp sej efter vintern.
Hon är genast framme när man kommer med maten.
Kläckaren står redan och puttrar och väntar på många ägg med små ungar i.
Inlägget som inte borde behöva skrivas
Min älskade vackra sköldishona Manne orkade inte vakna från dvalan utan avled av okända skäl på söndagen.
Alla andra är ok och Arthur har redan börjat sitt viktiga jobb som avelshane.
