Smärtdagbok

Pixel och jag har haft vårt eget lilla Valborgsfirande. (Nu låter jag som en gammal tant som sitter här ensam med min hund, men det är ju inte sant) Vi har i alla fall haft ledig dag från alla förpliktelser, nästan. Och vi tog en långpromenad för att titta på havet.

Tänk att vi bodde över 11 år bara några 100 meter från havet och då var det inte något som lockade. Men nu när vi bor 3-4 km ifrån då längtar man efter att bara se det. Vi har i alla fall hittat en strand som vi får ha för oss själva på dagtid den här tiden på året. På kvällarna invaderas den av moppe-ungdomar. Och på sommaren invaderas den av småbarnsfamiljer, för där finns en långgrund simstrand.

Jag packade ryggan med vattenskål och vattenflaska och så traskade iväg genom skogen ner till centrum. Där passade jag på att sköta apoteks- och postärenden på samma gång. Något som jag inte har gjort utan min personliga hjälpare på flera år. Lite skvallras blev det också med några bekanta, innan vi kom iväg till stranden. Hela småbåtshamnen och affärerna var fulla av storstadbor som skulle ut till skärgården för att fira Valborg och 1 Maj. Vår lilla kommun växer till sej riktigt ordentligt när våren och sommaren kommer.

På stranden fick Pixel springa lös i strandvattnet och gräva och busa på. Några gäss öppnade han också konversation med. Men alla höll sej på säkert avstånd från varandra för att det inte skulle bli några tjuvnyp.

När vi kom hem tillbaka efter tre timmar, var vi båda färdiga för en tupplur på två timmar.

Kameran glömde jag igen hemma, som vanligt. Men kanske nästa gång..

Glada Vappen!

Här kommer äntligen bilderna på våra vårtecken som jag lovade. Det blev inga höjdare precis, men får nu lov att duga. Först min hund i sommarfrisyr



Sen två lyckliga kaniner, Snickers och Kajsa, som inte gillade att posera för fotografen.



Två solande sköldisungar, den större min förstfödda Liina och den lilla någon av de som föddes i vintras. Jag kan omöjligt skilja dem från varandra, därför går dom små omkring med en namnlapp klistrad på ryggen.



Och till sist vårens första nyckelpiga som jag hittade när jag städade i blomrabatten



Ännu en rapport om vikten. På tisdagen var det vägningsdags för mej själv, och vågen visade 400 gram mindre än förra veckan.

Just som jag senast ojade mej över att det börjar bli trångt i "växthuset" så kom solen och värmen. Nu bär jag ut alla plantor på morgonen och in tillbaka på kvällen. Lite tid att vänja sej skall dom få, men sen får dom nog stanna ute över natten också.

Det samma sker nu med alla 18 sköldpaddor som jag för tillfället har. Ut i utehagarna på förmiddagen och in tillbaka i storleksordning på kvällen. De 9 ungar som kläcktes i vintras var ute första gången i sitt liv igår. Och dom visste genast vad man gör när man träffar på solen. Man lägger sej i en sydsluttning, spretar ut med alla tassar och huvudet och bara lapar i sej av det så välgörande solljuset. Solen tycks också ha väckt en och annan sköldisköpare, för jag fick en del mejl igår av hugade köpare. Skulle vara bra att bli av med ens någon av ungarna för att göra plats för nästa kull. Hurma som har vilat från äggläggande under 2 somrar för att hon har varit lite krasslig i ena tassen verkar nu vara på gång.

Kaninerna flyttade också till sitt sommarboende igår. Och jag såg hur dom njöt av att få snusa på marken istället för brädgolvet täckt med tjockt lager av hö.

Det fjärde säkra vårtecknet hos oss är att byket torkas ute nu. Torktumlaren får vila över sommaren. Oh, vad det doftade gott att krypa in i badrocken som hade torkat ute igår kväll efter duschen.

Jag skall försöka få till några bilder av våra vårtecken tills ikväll.

Imorse styrde jag kosan mot simhallen som vanligt. Vågen där jag väger mej alla veckor visade att jag har tappat 0,5 kg. Inget stort resultat men jag är på väg åt rätt håll nu.

Tröttheten har jag motat iväg och inte hamnade jag i diket heller. Jag tog itu med mina plantor som väntar på att vårvärmen skall återvända. Dom behöver alla få större krukor och lite kraftigare mylla. Men så tog utrymmet slut, drivbänken väntar där ute men vi har haft ner till -5 grader kallt på nätterna så det är inget alternativ ännu.



Så jag har gjort om grovköket till växthus.

Den stora tröttheten trillade över mej igen. Och jag som inte alls skulle ha tid med något sånt nu. Yngsta dottern fyller 16 år idag och vi skall ha släkten här på kaffe på söndagen. Så jag borde städa och baka. Men nu blir det nog bara en liten sväng med damsugaren och kaffebröd från affären.

Jag känner mej som om något stort hade kört över mej. Lite ont i halsen och mycket ont i alla muskler. Vår förkylning, kolhydrat abstinens eller något annat? Det är egentligen ingen skillnad vad det är, den stora tröttheten är den samma.

Jag har blivit beviljad 21 dagar neuropsykologisk rehabilitering. Ingen tidpunkt är ännu fastslagen. Hela processen har tagit nästan två år, med ansökan, avslag, överklagelse som inte ännu har behandlats, ny ansökan och nu beslut. Pust, sen när det äntligen händer något så är det som om luften skulle ha gått ur mej. Helt slut. Nu behövs det lite middag och sen är det sängläge som gäller igen.

Nu är jag igång med LCHF kosten jag också. Men jag började dagen med ett misstag märkte jag nu senare. Eftersom det är tisdag skulle jag iväg till varmvattenbassängen genast på morgonen. Efter olyckan är jag ingen vän av frukost. Morgonen är den värsta tiden på dagen. Då är jag stel och har ont och känner mej allmänt illamående och olustig. Så jag började dagen som vanligt, med en banan som enkelt slinker ner, så att jag skulle orka i bassängen. En frukt om dagen hade jag läst att man kunde unna sej. Läste inte det som stod inom parentes, undvik banan och vindruvor, just för att de innehåller stora mängder socker.

Vattengymnastiken gick väl som vanligt. Lite extra stelt och ont var det eftersom jag har unnat mej nöjet att kratta under påskhelgen. Men jag var väl medveten om att jag kommer att få betala för krattandet senare, så det är inget att gnälla om.
Men sen när jag var hemma igen så förväntade kroppen att få påfyllning av sockret som vanligt i form av mängder av sockrad saft. Och då blev det inget mera socker. Och jag kände hur irritationen och huvudvärken kom. Till på köpet fick hunden fnatt för att han såg en katt som gick över gården. Så han lyckades fälla ner två blomkrukor ,som gick i kras, från fönsterbrädet. Muld, kaktustaggar och kruksärvor överallt. Dom fick ligga kvar tills den värsta irritationen gick över.

Efter det lyckades jag sen fylla på med mat utan socker som gjorde mej mätt och belåten efter en stund. Sen har jag inte fått flera skov av sockerbehov idag, konstigt nog. Eller kanske inte alls så konstigt när man tänker efter hur kroppen fungerar. Men jag hade väntat mej något mycket värre. Hiskeligt törstig har jag varit hela dagen, men det avhjälps ju enkelt genom att dricka.

Nu återstår bara att se hur jag skall klara av att få ihop en förnuftig matsedel där både jag och den kolhydratätande delen av familjen hålls nöjda. Och hur jag skall lära mej att laga sån mat som jag vill ha. Mitt minne är ju inte det bästa och inte konsentrationsförmågan heller. Jag har också en del problem med koncistensen i vissa maträtter. Min skada gör att jag har svårt att svälja ibland och så har jag just inget smaksinne kvar. Så eftersom jag inte känner så mycket smak på den mat jag äter så skall det i alla fall kännas behagligt att svälja ner den. Jag har varit jätteduktig på att få potatismos att passa till det mesta, kokt potatis är obehagligt. Men nu slipper familjen det evinnerliga potatismosätandet och jag får övergå till blomkålsmos.

Varning! Det här kommer att bli ett långt inlägg om allt går som jag har planerat.

Det är underligt hur man ser så mycket sånt som man inte sett förrut runt omkring sej när man är hundägare. När man har sköldpaddor så iakttar man mycket noggrant hur maskrosorna och annat ogräs kommer upp på våren. För den första färska gröna maten utifrån är lycka för sköldisar.

Men när man traskar runt med hunden i skog och mark ser man mycket mera. Imorse lite före sex när vi var ute på vår första kisstur råkade vi skrämma upp en grävling som inte alls gillade vårt sällskap. Och så tittade vi på två koltrastar som troligtvis höll på med någon slags parningsdans eller rättare sagt parningsflyguppvisning.

Vi har nu övergått från skogspromenader till att mera promenera längs med vägarna eller åkerkantern. Vi har en björn i närheten som brukar komma ut ur idet med sina ungar den här tiden på året. Och vi har sprungit på spår i skogen som tyder på att hon är i närheten. Vargspår ramlade vi också över under en skogspromenad.

Idag traskade vi iväg längs med bäck- och åkerkanten ner mot Ingå å. I bäckkanten finns det en massa härliga sorkhål att snusa i tycker Pixel, så det blev ingen snabb promenad . När vi kom ner till å kanten råkade vi först skrämma upp en vitsvanshjort och sedan en hare. Jag var glad över att jag hade hunden kopplad för annars ... Pudeln skall ju inte vara någon jakthund precis, men ett färskt spår går inte att motstå även om man tituleras sällskapshund. Men eftersom han nu inte kom åt att springa efter haren så kan man ju i alla fall ta reda på varifrån den kom. Så det blev en tur mellan buskar och trän nere i åbranten. Matte fick snällt kravla sej fram efter bäst hon kunde. När man har 8 meter flexikoppel går det att springa många varv runt buskar och trän innan man fastnar slutgiltigt.

När vi kom lite längre på väg så måste vi också undersöka skogsdungen dit vitsvanshjorten försvann. Så då blev det lite mera trasslande runt träden. På hemvägen satt det någon lite jävel på min axel som viskade att jag skulle gå skogsvägen hem. Då måste vi passera ett hus där det bor en fisförnäm dam med en Golden retriver  som hon inte har någon koll på. När dom är ute och promenerar har hon nosgrimma och koppel på hunden men ändå har jag sett spår av att den har dragit omkull henne i snön flera gånger i vinter. De gånger vi har träffat på varandra i skogen har hon haft fullt sjå med att hålla i hunden. Dottern föreslog att jag i misstag skulle tappa Allmänlydnadsboken och kursplanen i hennes postlåda när vi är klara med kursen. När jag sen såg att hon råkade komma ut med sin hund idag så skakade jag ändå av mej den lilla jäveln och saktade ner på farten lite så att vi inte behövde träffas.

Men,medan jag sakta gick där och väntade på min snusande hund så började jag igen fantisera om vad jag skulle kunna göra nästa gång när myndigheterna (läs FK) tycker att jag skall börja jobba. Det där med sällskapsko verkar inte fungera eftersom dom några dagar efter att jag skrivit om det här i bloggen informerade i nyheterna om att priset bönderna får för mjölken skulle minska med 15%, vilken kommer att göra att det blir dåliga tider för kossabönderna. Men eftersom det jag skall göra skall vara något med djur så har jag nu uppfunnit  En (hund)promenad i Ingå med inslag av djur, natur och kultur. Går också mycket väl att utföra utan hund, eventuellt också på cykel.

Starten är hemifrån vår gård där man också kan klia kaniner bakom örat eller titta på sköldisar, eventuellt parning, äggläggning eller äggkläckning beroende på årstid. (just nu är det parning som gäller) Härifrån är det 1,5 km till närmaste gård som har hästar.  Där håller man också på och renoverar mangårdsbyggnaden så man kan välja mellan att rykta hästar eller spika och måla.

Därifrån är det bara ett hopp över diket så är man hos kossabonden. Där finns nybyggd stor ladugård enligt alla EU-standard, estniska gästarbetare och en massa med kor.

Sen tar vi en liten promenad längs med åkanten med alla vilda djur (sork(hål) garanteras) och kommer till en gammal vacker stenbro. Vi klättrar upp på bron och fortsätter längs med sandvägen över kustvägen från Helsingfors till Hangö. Där kan man eventuellt stanna för att titta på att stora rysak långtradare i olika stadier av förfall som fraktar nya bilar från Hangö hamn till den omättliga marknaden i Ryssland. Pausen medan man väntar på att komma över vägen kan bli mycket lång beroende på veckodag och tid. Fredag em när alla storstadsbor skall ut till landet är värst. På andra siden kustvägen kan man stanna till och köpa jordgubbar direkt från odlaren, självplocksmöjlighet finns också.

Sen fortsätter vi promenaden längs med smal och krokig sandväg och kan välja mellan att bekanta oss med vår vackra stenkyrka eller en stor museigård med gamla byggnader. Om tidpukten är rätt så kan man också lyssna på vacker musik under ett helt veckoslut. Här ordnas Musik vid Havet en gång per år.

Småbåtshamen ligger bara ett stenkast bort. Där kan man välja mellan shopping i rally värdsmästar Bosse Grönholms svindyra shoppingcenter, en pizza med öl på Delta Cafe, ett dopp i vaken eller en skidtur på isen (vintertid) eller en utfärd i skärgården med taxibåt.

Nu vänder vi kosan hemåt men tar en paus på svärsonens gård för att titta på traktorerna och skördetröskan. Möjlighet till korvgrillning finns, också övernattningsmöjlighet om man inte orkar längre. Där kan man om man är snäll möjligtvis få snusa lite på det nya barnbarnet eller leka med hennes storasyster.

Därifrån tar vi ett skutt till brandstationen där dottern kan visa oss alla fina brandbilar båda nya och gamla. Kurs i först hjälp, stegklarering eller rökdykning kan ordnas om det finns intresse. Också brandbils- eller mopedåkning hem för den som är trött.

Sen skall vi igen ta oss över kustvägen och den här gången hamnar vi på den upplysta motionsbanan. Men den följer vi bara en liten bit och viker sen av in i djupaste skogen bland björn och varg. Vi följer en myr och kommer till sist ut till ett kalhygge varifrån det går en traktorväg nästan ända hem. På andra sidan myren övervintrar björnen och hon har någon gång påträffats lunkande på motionsbanan också.

Men på vägen hem stannar vi till och bekantar oss med vår skjutbana som används mycket flitigt. Där har  många mästarskyttar tränat och tränar ännu.

En liten kort extralänk ännu för den som orkar. Då kan vi besöka Torp Kanoner, ett museum med fordon och vapen från Andra Världskriget.

Till sist kommer vi hemtraskande genom skogen de sista metrarna och hamnar på granngården där det bor en pensionerad snickare. Där kan man köpa med sej vackra fågelholkar, ställningar för hushållspapper och annat smått och gott. Nu är det bara några meter nedförsbacke kvar så är vi hemma igen.

Om det ännu finns någon som orkar hugga bastuved så kan det bjudas på riktigt finskt bastubad. Gården är stor så här ryms en hel del med tält och husvagnar. Om man vill uppleva något riktigt exotiskt kan man också få övernatta i sköldpaddsrummet.

Nån som tycker det här är en bra ide? Under hela promenaden har vi inte varit längre än 3 km från vår tomt men promenerat 10 km ungefär. Sen när jag kommer mej för (läs orkar) ta mej runt rundan skall jag fotografera allt det mer eller mindre fina som finns i vår lilla kommun. 



Ännu en bild på min älskling som gör att jag mår så bra att jag orkar sitta och fantisera ihop sånt här. Det är granntanten som går förbi på vägen, därför står han som en fin utställninghund. Försöker jag få honom att stå fint annars så drar han ner rumpan och ser ut som en gammal kråka.

Tack för alla kommentarer och gratulationer.

Lillprinsessan har varit här på besök. Hon var här med sin mamma för att hämta hem storasysters snutte som hon glömde när pappa hämtade hem henne härifrån.



Här hos oss stannar man kvar på förlossningsavdelningen i 6 timmar efter förlossningen, sen får man åka hem om allt känns bra. Linnea och Jenny blev kvar lite längre för att dom skulle kolla att njurvärdena normaliserades som dom skulle efter graviditetsförgiftningen. Men igår kom dom hem och idag var dom båda redan ut på språng.

Pixel förundrade sej över det lilla knytet som knyser och pyser och luktar så gott både i ansiktet och i andra ändan. Hon fick en hel hög med pussar, helst skulle han ha slickat henne över hela kroppen och en bajsblöja skulle vara spännande att få undersöka.

Också för mej var det en stor lycka att få snusa på och gosa lite med lilla knytet.

Mamma Jenny med Elin och Linnea i famnen



Linnea har ännu lite svårt att hålla värmen upp så hon är inlindad i massor av filtar och värmeflaskor



Smurf?

Sent igår kväll föddes det en liten tös. Utan snitt. Strategiska mått och bilder kommer när vi har sett underverket på riktigt. Än så länge får vi nöja oss med en suddig bild av mamma med barn på magen i mobilen.

Inga goda nyheter från förlossningsavdelningen ännu. Droppet som skall skynda på det hela är avstängt över natten. Nytt försök i morgon. Det verkar luta mot snitt i alla fall.

Nu har dottern och svärsonen åkt iväg för att föda barn. Inget svar på telefonen på rummet mera så dom har troligtvis fått flytta över till förlossningsrummet eventuellt operationssalen.  Dottern har kämpat på med en ordentlig graviditetsförgiftning de senaste tre veckorna och nu hade det blivit så illa att förlossningen har blivit påskyndad med dropp. Går det för långsamt kommer det att bli kejsarsnitt.

Här sitter vi nu alla i spänning och väntar på att dom skall höra av sej. Det är bara blivande storasyster Elin som tar det med ro och sover.