Smärtdagbok

Jag blir nog snart utslängd från gnällspikarna för jag orkar inte ens gnälla mera. Men till er alla som fikar efter min plats som sekreterare kan jag meddela att jag har suttit hos min psykolog i en timme idag och gnällt allt jag orkar över att allt är så orättvist. Sen blev det liksom inga gnäll kvar att skriva hit. För det är allt för trist att upprepa sej.

Jovisst, har jag lite gnäll kvar. Jag känner mej djupt kränkt och orättvist behandlad. Min taxichaffis har tillfälligt blivit av med körkortet för en månad. Han hade tre fortkörningsböter under mindre än ett år så han fick kallelse till länsmannen för en upptuktning. Och körkortet hamnade på hyllan. Och det är så orättvis eftersom byn vimlar av bildårar som är en fara för sej själv och oss andra. Dom gör polisen ingenting åt, men en hederlig arbetsam duktig taxichaufför som gör allt för att hinna med alla köror tar dom nog körkortet av. Eftersom det finns ett ledigt taxilov i vår by som ingen vill ha, plus några taxichaufförer som inte är intresserade av att jobba, finns det allt för många köror för dom som vill jobba. Resultatet är att dom kör överhastighet då när dom är utan kunder för att hinna med allt jobb. Jag som är beroende av färdtjänst och som valt vem jag vill/kan åka med, med stor omsorg får nu lida i en hel månad. Endera kommer jag att lida av spänningshuvudvärk och rädsla över att åka med någon annan taxi, eller så får jag hålla mej hemma i en månad. Månne man kan överklaga beslutet till länsmannen eller stämma honom för onödigt lidande?????? Jag börjar ha vanan inne med såna här rättsprocesser så det gäller att akta sej för gnällkärringen.....

Jag är trött av att sällskapa med en vänninna från skoltiden. Det blir så fånigt när man inte alls är i samma skede av livet mera. Vi har inte träffats på många år eftersom hon flyttade bort från våra bygder. Men hon har varit här nere och hälsat på hos släktingar och ringde om vi kunde träffas. Det är helt omöjligt och onödigt att sitta och förklara för en människa som är mitt uppe i livet, med både barn, jobb och studier om hur det är att sitta inom fyra väggar och ha ont och hela tiden vara beroende av andra människors hjälp. Så det blev att sitta och le som om allt var helt okej och prata om gamla minnen. För det mesta tycker jag ju att livet är helt okej, men inte just nu. Jag har ju allt vad jag behöver, tak över huvudet, ungar som för det mesta kan uppföra sej väl, en karl som syns hemma ibland och som är jätteduktig på att ta hand om det jag inte klarar av, ett helt underbart envist barnbarn, goda vänner och mina många älskade husdjur. Men just nu verkar det inte räcka till, månne det här är ett besök i det berömda djupa diket som hägrar.

Nu har jag igen den där känslan att det kommer att ta några dagar innan jag orkar kliva upp ur sängen nästa gång. Har sovit förbaskat dåligt den sista tiden, imorse var jag uppe redan klockan tre. Sen blir det att slänga in en hög med värktabletter till och vänta på att kanske komma till ro. Men av värktabletterna kommer också mardrömmarna, inte några skrämmande mardrömmar, men så illa att det inte är skönt att sova mera. Ofta drömmer jag om grejer som blir ogjorda eller någonting som är svårt att utföra. Nu är det nog mest det här pappersråddet som jag inte får någon ordning på ens i drömmarna.

Diagnos: Jag är nog djupt nere i diket igen en gång. Kanske jag träffar på någon god vän här nere.