Smärtdagbok

Hela förra veckan gick utan att jag orkade skriva ett enda ord. Fastän jag kommer ihåg hur trött jag blev förra gången då jag var här i fyra veckor så trodde jag att jag skulle klara det bättre nu, men nej. Kroppen kanske skulle orka, men inte huvudet. Så fort jag har en ledig stund över så är det sängläge som gäller. Det är helt omöjligt att kunna koncentrera sej på en bok eller ett TV program. Jag bara ligger och stirrar oseende på TV rutan. Nu först börjar jag få ett grepp om hur stort mitt trötthetsproblem egentligen är och vad det är som gör att jag blir så trött. Det är inte alls det jag gör som gör mej trött utan det är all information som skall in i och ut ur hjärnan som är problemet. Ljud och synintryck tycks vara det som är svårast för min skadade hjärna att bearbeta på ett klokt sätt.

All hjälp och vård jag får här är så positivt. Och nu känner jag igen att jag själv har tagit ett stort steg framåt i att förstå och lära mej leva fullt ut med min skada. Att jag får hjälp med alla papper och nya undersökningar och tester är ju också ett stort steg framåt i kampen mot försäkringsbolag och andra instanser.

Nu har jag varit hemma över veckoslutet för att ladda batteriet. Min första tanke var att komma ut i skogen med hunden. Där laddas batterierna bäst. Men den här gången tror jag att laddningen misslyckades. Vi träffade på björnhonan med sin unge som bor i trakten, men som brukar vara duktig på att undvika människor. Nu råkade jag klamppa in på hennes revir med hunden okopplad. Jag hörde hur hon grymtade till två gånger innan jag upptäckte henne, men kunde inte tolka ljudet rätt (trodde det var en människa som åstadkom ljudet) utan fortsatte bara framåt emot henne. Då böjade hon lunka iväg bort ifrån mej med ungen med sej och jag fick nästan panik över hur jag skulle få hunden att förstå att hon inte är någon lekkompis. Men det var inget problem, han vände om och följde mej snällt när jag började springa bort från björnarna. Jag lyckades virra bort mej där i skogen eftersom mitt lokalsinne inte fungerar om jag inte följer den väg som jag är van att gå. Men hunden visade mej nog rätt, han blev nästan arg och förvirrad han med eftersom jag inte ville följa honom genom ett kärr, vilket var den närmaste vägen hem. Till sist fick jag ge upp och följa efter honom genom kärret. Att vara kopplad och få komandot att gå hem, var också lite förvirrade för honom. När vi har övat har han alltid sprungit okopplad och då snabbt visat mej den närmaste vägen hem. Nu vågade jag inte ha honom okopplad ifall vi skulle träffa på björnarna igen. Men hem kom vi, om än lite blöta om fötterna.

Naturäventyret fortsatte idag med att det låg en huggorm inne i växthuset hos sköldpaddorna när svärsonen skulle söka in sköldishanen Arthur. Jag såg inte ormen, men tycker nog att nu har naturen kommit lite för nära in på knutarna. Det är spännande att bo på landet.