Smärtdagbok

...och än slank det dit och sen slank det ner i diket.

Fastän jag nu redan borde vara van vid dom här negativa besluten, jag har ju några års erfarenhet av dem, så känner jag mej ändå som om någon drog bort mattan under fötterna på mej. Men till all tur så har här funnits så mycket att sysselsätta sej med att den dikeskörningen inte hann bli långvarig. Jag trillar väl tillbaka bara livet hunnit lugna ner sej lite.

Jag hade besöka av min bästis från Åland över veckoslutet. Hon leder hundkurser i allmän lydnad på hemorten och nu har hon tagit itu med att uppfostra mej och trasselsudden i hur man beter sej när man är den duktig hundägare och lydig hund.

Pixels roligaste sysselsättning under våra promenader har varit att skälla på och överfalla skidåkare. Nu skall vi få ordning på det genom att jag skall göra mej mera intressant och rolig än vad skidåkaren är. Fickor och händer är fulla med hundgodis, leksaker, pinnar och kottar när vi styr kosan mot den upplysta spånbanan där det finns skidspår men också plats för hundpromenader. Målet är att Pixel skall kunna gå utan koppel också i närheten av skidande människor. Jag tycker vi har blivit ganska duktiga, men jag kan tala om att det är ett svettigt jobb för mej och att våra hundpromenade nu tar dubblet så lång tid än vad dom gjorde när Pixel fick slita och dra i kopplet, skälla och annars bara uppföra sej dåligt under våra promenader.

Här inne har vi också en hel del småsaker som vi tränar på. Sitta ner och vänta tex istället för att rusa runt och slita mej i byxbenen medan jag håller på och klär på mej ytterkläderna. Så vi håller oss sysselsatta hela dagarna.

Ett litet födelsedagskalas har vi också hunnit med under helagen. Här är vi ju så ekonomiska att vi är flera i taget som fyller år. Min far, döttrarnas farfar, gubben min, jag, min bror, döttrarnas småkusin och mellandottern, alla inom en vecka.