Smärtdagbok

Hade lite dålig koll på vad det var för datum igår. Jag får väl skylla på mitt smala synfält för jag har en stor kalender på väggen framför näsan när jag sitter här och skriver.

Idag har jag inte så bra koll på min smärta mera, känner hur den kommer krypande trots att jag har lagt mej och vila med mina dynor och kylblock varje gång den börjar bli för stark. Jag har pysslat på lite väl mycket den senaste dagarna. Så går det alltid när jag mår bättre, då har jag så mycket jag vill göra och kan inte stoppa i tid. Idag har det blivit en helt del tid vid symaskinen.

Har funderat på det där med våra djupa diken en hel del idag. Jag tror vi (smärtpatienter) kommer att kunna undvika dem helt och hållet. Det är ju så för vem som helst att det går upp ibland och sen ner ibland. Om vi skall undvika dikena helt och hållet, blir det nog så att vi måste isolera oss helt och hållet från världen omkring oss, för det är ju ofta någon annan person som sätter igång processen då vi trillar ner i djupa diket. Vi måste nog bara försöka göra det bästa av den tid vi tillbringar i diket. Kan man kanske vara kreativ på något sätt när man är nedstämd??? Eller är det då vi måste ge kroppen den vila den behöver??? Smärtdikena är väl priset vi måste betala för att ibland försöka leva lite normalt. Hänger ni med i mina funderingar???