Smärtdagbok

Nu har vi julgranen hemburen från skogen. Det gick till så att vi, jag och mellandottern, gick ut i skogen på en månskenspromenad med ficklampan. I misstag råkade vi ha sågen med oss, det är klart att sågen också behöver komma ut och se sej omkring ibland.  Och tänk, när vi kom hem tillbaka så hade vi en gran med oss. Jag har alltid lite svårt med det där var vår skog tar slut och grannens börjar, så det är möjligt att vi igen har varit ut på lite olovligt ärende, men vad gör man när granen bara råkade följa med.

Sen var den årliga jakten på den försvunna julgransfoten som stod på agendan. Jag hade en vag aning om att det är jag själv som har städat undan den från gården nån gång vid midsommartiden och lagt den i boden, men alla andra var säkra på att den stod på vinden. För ingen hade sett den när dom städade boden i höstas. Så vi började leta på vinden och fann julgransfoten till sist i boden, där jag hade satt den. Ibland borde jag kanske lita mera på mitt minne.

Nu är det duschen och sängen som ropar att den här dagen är slut för min del.