Smärtdagbok

Nu har försäkringskassan "friskförklarat "mej igen en gång. Den här gången gällde det min ansökan om att få en uppföljningsperiord på min neurologiska rehabilitering och ansökan om fortsatt fysioterapi och lymfterapi för nästa år. Nej. nu är jag inte tillräckligt handikappad för att dom skall ta över vårdansvaret för mej från vårdcentralen, fastän jag redan har blivit beviljad handikappbidrag för svårt handikapp, från samma instans. Än en gång drar dom undan mattan under mej. Så imorgon blir det igen att trava in på vårdcentralen och snällt be om ännu ett år med deras betalningsförbindelse för min rehabilitering. Till all tur är det den minst byråkratiska och mest möjliga inrättningen i denna djungel. Skulle jag ha fått betalt för varje papper, ansökan och överklagelse som jag har skrivit under de här åtta åren skulle jag vara miljonär vid det här laget. 

Till all tur hade jag ett psykologbesök inbokat genast efter besöket på försäkringskassan. Men jag skulle ha behövt lite mera tid att först smälta nyheten förrän jag skall servera den för psykologen. Det är ju först nu här hemma som informationen riktigt har hunnit in i min tröga hjärna. Min första reaktion när det händer nåt bedrövligt är alltid att börja skratta lite små hysteriskt.

Jag fick ett tips på en bra julklapp till min särbo eller en från honom till mej, lite beroende på vems pengar som skall användas till att förverkliga planen, av psykologen. Vi håller på att glida isär, mest beroende på att jag inte mera är med i yrkeslivet utan går hemma och slår dank och att han är arbetsnarkoman och aldrig bara kan slappa tillsammans med mej. Arbetsnarkoman har jag också varit tidigare och då kunde vi ta till vara den små stunder av gemensam ledig tid som vi hade på ett mycket effektivt sätt. Men nu är jag alltid trött och har ont och sen har vi två tonåriga döttrar som ser till att vi inte skall ha någon tid på tuman hand mera. Små barn går och lägger sej i tid på kvällarna, men det gör dom inte sen mera när dom kommer i tonåren. Det är nog oftast jag som somnar först på kvällen i vår familj. Så nu ska vi försöka komma iväg och resa lite, en kryssning till Stockholm räcker kanske till. Mera orkar jag inte med. Förslaget mottogs positivt också av min bättre hälft.

Jag har gått ner 600 gram i vikt på en vecka. Nu är jag stolt över mej själv, ända tills jag stiger på vågen nästa gång och märker att jag gått upp lika mycket och kanske lite till.