Smärtdagbok

En blogg om hur det är att leva på landet med ständig smärta och en hjärnskada efter en trafikolycka.

Sårbart system

Nu har jag igen en gång fått bevisat för mej själv hur invalidiserande min hjärnskada är. För det mesta tycker jag att vardagen fungerar ganska bra. Men sen så kan en så liten sak som att sitta och prata med en främmande människa i två timmar fälla mej totalt. Igår blev det pyjamasdag. Hjärnan var trött och lade mej i energisparläge. Jag sov länge, så länge att min kropp började ropa efter smärtlindring och efter att få inta något annat läge än vågrätt. Jag försökte läsa lite, men bokstäverna hoppade omkring mera än vanligt, var suddigare än vanligt och mitt dubbelseende, som jag inte har känt av på länge, kom tillbaka. Traktorljudet som jag alltid hör i höger öra byttes ut mot ett ylande oljud.

Idag är jag igen på g lite smått. Jag har pysslat på lite ute hos kaninerna. 

 

Kajsa ser ut som en lurvig boll, det gäller att samla på sej en hel del fett för att klara av att vara ute hela vintern. Snickers hade så bråttom att det bara var han svans som fastnade på bild.  

Det är ju detta med marginaler. Det är svårt att förstå, hur det är att leva utan marginaler, för dem, som har marginaler.



Och, emellanåt, glömmer vi själva, att vi inga har. För minnet, det drabbas även det. Finns inga 'marginaler' där heller. Vår minnesbuffert kan bli obetydlig. Ofta har i vart jag inte en susning om vad det är jag egentligen håller på med, om jag börjat med något. Hur tänkte jag? Borta.



Oftast hinner jag skriva ned vad jag tänkt och kan på så vis 'se' vad det är jag tänkt.



Att en inte rör till det mer än vad som sker är egentligen märkligt.



Känner med dig!



Massa Kramar!

Nisse:



Det värsta är väl när man själv glömmer bort att man inte har några marginaler. Ibland så flyter ju dagarna på ganska bra. Och då föreställer man sej genast att kanske man orkar lite till. Och just det där lite till får bägaren att rinna över och rinna tom med.



Minnet, ja. Jag försöker lära mej att använda kameran som minneshjälp. Men vad hjälper det när jag inte kommer ihåg var jag lagt kameran. Halva dagen går åt till att söka grejer som jag inte minns var jag lagt. Snart får jag göra en minneslista på grejer jag förlagt för att komma ihåg vilka grejer jag söker.



Kramar!