Smärtdagbok

Den senaste veckan har gått till att försöka få igång min gamla dator, som höll på att krascha totalt, genom att installera allt på nytt. Det är ett effektivt sätt att bli av med allt onödigt skräp. (ibland också nödvändigt skräp, om man inte kommer ihåg att säkerhetskopiera det som är viktigt först) Inga problem med säkerhetskopieringen, jag har väl gjort bort mej så många gånger just där, så det sitter i ryggmärgen nu. Men sen att få ner alla uppdateringar över mitt mycket långsamma mobila bredband har tagit en otrolig tid. Service pack 2 för XP tog bara lite över 16 timmar att ladda ner. Det var nog nästan så jag ville ge upp och kasta ut hela skiten emellan.

Men nu är det mesta fixat och klart, förutom att jag inte kommer åt att läsa mina mejl på Hotmail. Jag ser vem som har skickat nya, men det går inte att öppna dem. Troligtvis något kryss i Windows egna säkerhetsinställningar som har hamnat på fel plats. Jag har gett upp, ringer dottern som går in på sin egen dator och läser mina mejl och svarar på dem också om det behövs. Om någon klok person som läser det här kan hjälpa mej med problemet så är jag tacksam.

Allt har känts så motigt och ontigt idag. Men hunden skall ju ut iaf, så jag packade in nacken i stödkragen som jag inte behövt använda på länge och styrde kosan längs med åkerkanten ner mot ån. Jag hade tänkt gå minsta möjliga snabb promenad som behövs för att hålla hunden nöjd. Men så blev det inte. Det första som Pixel lyckades med var att skrämma upp en hare och får man inte springa efter den så kan man åtminstone snusa varifrån den kom. Och det var ju från ån.

Så ganska snabbt hittade jag mej själv leka Följa John efter hunden, under, över och runt alla buskar och snår. 9 meter Flexi koppel är inte det mest praktiska man kan använda i snårskogen. Pixel hann många varv runt, över och under alla nerfallna trädstammar, som finns längs med ån, innan jag ens hann blinka.

Klok som jag har blivit så hade jag den här gången stoppat ner lilla kameran i fickan, så nu kan jag dela med mej av vad vi såg.

Inga flera djur, förutom fåglar förståss, såg vi, men nog spår av dem.



Och några vackra växter, strutbräken tror jag det är.



Och sen den gamla stenbron som jag har skrivit om tidigare.



Visst kan man nästan se Näcken när han sitter där på stenen mitt i strömmen och spelar?

Det olustiga och ontiga försvann under promenaden, kvar är nu bara trött och svettigt.

Dagen började med bassängträning och vägning. -400 gram igen.

Sen lurade jag med dottern, assistenten till vår strand. Krafterna och tiden räckte inte till för någon långpromenad, så det blev att ta bilen.

Men hunden var lika lycklig för det.



Sekunden efter att jag tagit bilden, sa det plums och den lilla svarta pricken till vänster hoppade ut i vattnet. Han förväntade sej att det skulle vara långgrunt som på de andra ställena, men just där i vasskanten så var det djupt. så det blev en liten ofrivillig simtur.

Han blev lite skrämd tror jag och rusade genast tillbaka till mej och försökte torka sej i den torra sanden.



Men skräcken satt inte länge kvar, efter en stund hade han skoj igen och rusade omkring i strandvattnet.

På promenaden tillbaka till bilen fotograferade dottern den här stiliga gamla björken...



... och den här konstiga blomman.



Någon som vet vad det är för något?

Jag kan tala om att det luktade saltvattenblöt hund i bilen på hemvägen. Och inte luktar han så gott nu heller.