Smärtdagbok

Dom här små trollen var vi och tittade på igår. Sex små ungar som har en norsk skogskatt som pappa och en vanlig svart-vit bondkatt som mamma. Någon vecka in på det nya året skall vi söka en liten randig unge därifrån. Hon/han skall bli en försenad julklapp till min mamma, som nu har varit utan katt i mera än ett år.

Efter besöket hos katterna tog vi en tur till Ikea. Hem med därifrån kom några handdukar, en förpackning glass skedar och en klädknagge som jag skall hänga upp i grovköket för att få ordning på alla väskor och ytterkläder som samlar sej där.

På kvällen blev det ett besök i kyrkan där vi lyssnade till mässan En spelmans aftonbön. Spelmansmusik och körsång som var gjord till en hel gudstjäns med nattvard. Det var stämningsfullt och vacket. Jag hade mitt fyra-åriga barnbarn med mej och hon satt som ett ljus och lyssnade till den vackra musiken och domsöndagens predikan.

Nu har vi fått nästan 15 cm med snö och mera singlar det ner från himlen. Det är så vackert med det vita rena, istället för det smutsiga mörka som vi har hunnit titta på hela hösten. Ikväll skall jag ut på en skidtur runt gården med barnbarnet. Det är passlig längd och fart för mej också.

Pixel njuter också av snön, men eftersom han är så liten och långhårig fryser det snabbt fast en massa snöbollar i hans päls. Sen får vi sitta framför vedspisen invirade i en handduk och smälta upp snöbollarna. Just nu ligger han på golvet bakom mej och sover efter att ha sprungit omkring och skällt på snöskuffaren och kvasten en god stund därute.  Han kan inte riktigt bestämma sej för om dom är farliga eller om dom går att leka med.

Här kommer bilder på Luna när hon för en stund sedan flyttade in med sina storasyskon Star och Shine. En mycket pigg liten dam är hon. Vanligtvis brukar sköldisungar inte börja äta direkt utan först om en vecka. Men genast som hon blev nedsläppt vid högen med ruccola började hon med att bita storasyster i bakbenet så att hon flyttade sej lite och sen högg hon i med ruccolan. Man ser redan nu att hon troligtvis kommer att bli en mycket självständig ledartyp. Hennes kullsyskon dog i sitt ägg ganska snabbt efter äggläggningen så det gäller väl att stå på sej när man kommer ensam till världen. Till all tur har hon sina storasyskon från föregående kull.

Och sen de ettåriga storasyskonen Liina och Siiri som vaktande följer med vad småsyrrorna pysslar med.

Allt väl här. Här har vintern kommit och det ligger ett litet lager med vit ren snö på marken. Imorgon skall jag försöka hinna njuta av snön lite också. Idag har det varit fullt med spring. Tandläkare (dyrt), frisör  (skönt att bli av med luggen som har hängt som en gardin redan en längre tid) och ett solariebesök (skööönt) för att mjuka upp min ärriga knöliga hud. Och så har jag igen fått en ny liten familjemedlem, Luna, på 17 gram idag. Bilder kommer bara objektet flyttar ut från sin skyddade miljö i kläckaren.

Och så förståss min älskade lilla karl som har hunnit bli 13 veckor. Pixel är nu namnet han lystrar till. Nemo var ett allt för tamt nämn på honom. Herrn har ett eldigt temperament, men det behövs för att bli hörd i den här familjen. Vi har haft en dust idag, han och jag och klippmaskinen. Han började se lite rufsig ut i ansiktet, inte vet jag om det är så mycket bättre efter klippningen, men vi kom igen en bit på väg i ämnet "klippmaskinen är inte farlig, den äter inte små hundar".



Stilig eller vad?

Ha en skön helg!

Här är en länk som jag hittade på sköldisforumet. Här har vi alla sköldisvänner varit inne och klickat en gång om dagen för att bevara lite skog. Jag tycker vi alla gnällspikar också skall klicka till för vårt natur.

http://ettklickforskogen.se/index.php?option=com_aclickfortheforest&Itemid=54

Jag har igen lyckats reta upp mej själv på vår FK, FPA som det heter här.

Det hela började med att jag igår träffade min psykolog och vi diskuterade om hur arg och besviken jag blir på mej själv var gång jag träffar nonchalanta läkare eller andra personer som jag inte klarar av att kommunisera med. Att jag inte kan stå på mej och kräva svar på mina frågor utan istället åker hem och börjar tvätta fönster eller något annat tokigt för att jag är så frustrerad över att jag inte lyckades med det som jag hade planerat att få svar på.

Efter psykologbesöket fanns ett besök på FPAs kontor för att ta reda på var min sjukdagpenningansökan hade fastnat. Hos oss är det omöjligt att få prata med handläggaren, som i mitt fall den här gången råkade sitta på ett helt annat kontor i en annan stad. Eftersom hela västra delen av vårt län har en gemensam arbetskö kan ärendet droppa ner hos vilken handläggare inom området som helst. Och när man besöker FPA kontoret så fastnar man hos en kanslist som bara har som jobb att ta emot och skanna in de papper som hämtar in. Till handläggarna på kontoret kommer man inte mera inte ens per telefon. 

Kanslisten öppnade mitt ärende på sin dator och kunde se att handläggaren hade funderat över varför jag lämnat dagpengsansökan till dem och inte till trafikförsäkringsbolaget som i första hand borde vara ersättningsskyldig, men sen lämnat ärendet på hälft utan att kontakta mej och ta reda på orsaken. Orsaken till varför jag inte har kontaktat trafikförsäkringsbolaget är att dom redan år 2005 har bestämt att mina symptom och skador inte mera kommer av bilolyckan utan mitt i allt förvandlats till något annat konstigt syndrom.  Och efter att jag fått det beslutet har FPA betalat sjukdagpeng, rehabiliteringpeng och allt möjligt annat. Men nu fastnade allt igen i att allt börjat med en bilolycka.

Kanslisten sökte sedan en person på deras kontor som sysslar med just sjukdagpengsansökningar och hon kom efter många om och men till luckan för att förklara för mej hur den här andra handläggaren möjligen hade tänkt. Hon försökte skylla på att det var jag som har gjort fel och då exploderade jag totalt och hävde både det ena och det andra ur mej. Jag hade ju just suttit hos psykologen och talat om att jag behöver lära mej att stå på mej. Tanten på andra sidan luckan tog det ganska personligt vilket inte var min mening utan jag ifrågasatt deras sätt att leka med sjuka människor i allmänhet och sen kom vi inte längre, vilket vi inte skulle ha gjort utan explosionen heller.

Idag har jag suttit och igen en gång kopierat gamla beslut från trafikförsäkringsbolaget och trafikförsäkringsnämnden där mitt ärende har prövats utan nån större lycka. Dom har jag nu tillsammans med ett litet brev, där jag förklarar att jag inte pga ekonomiska orsaker har fört ärendet vidare till tingsrätt vilket är följande steg i den här trafikförsäkringsdjungelndjungeln. Borde väl ha lagt med en liten snäll bön om att om möjligt kunna få den lilla summa som jag är berättigad till inbetald på mitt konto inom en snar framtid så att jag kan handla mat och betala mina räkningar.

Jag tror jag skall byta namn på min blogg, den borde kanske heta någonting om Konsten att strida för sin rätt mot FPA, trafikförsäkringsbolag och andra byråkratiska instanser.

Lite positivt finns det ändå att berätta. Vår snälla överläkare på vårdcentralen har igen en gång beviljat mej fortsatt lymf- och fysioterapi en gång i veckan för nästa år. Enligt handikapplagen är det FPA som skall stå för den biten men eftersom jag inte ännu har fått min överklagan om år 2008s terapi behandlad så är det inte ens någon mening med att ansöka om någonting för år 2009.

Ha det så gott allihopa som förirrat sej hit för att läsa

Tack allihopa för alla fina kommentarer.

Nu kan jag inte låta bli att dela med mej lite av bilderna på våra senaste tillfälliga familjemedlemmar. Först kommer Star född den 2.11.2008, 15 gram stor.



Och sen hennes syster Shine som ännu hänger i äggskalet och tränar på att andas.