Smärtdagbok

Men vad hjälper det när jag är trött. Stora tröttheten bara trillade över mej igen. Jag som kände mej så pigg och frisk som jag inte har varit på många år. Ingen överlopps smärta, det vanliga molandet bara som jag redan är så van vid att jag inte ens märker det alltid. Jag som har tagit hand om mej själv och min kondition snällt hela vintern. Känner mej mera rörlig och stark än vad jag har varit sen olyckan hände för över 9 år sedan. Tycker också att våra långa hundpromenader har gett mej en stor frihet och tid till eftertanke. Förrut har jag trängt undan alla tankar med någon aktivitet, läsning eller slött stirrande på TV, bara för att det har gjort ont när tankarna har ploppat upp.

Men så trillade den stora tröttheten över mej och allt välbefinnande är som bortblåst. Till all tur skall jag iväg på en veckas rehabilitering i måndag morgon. Där brukar det vara lätt att hitta lite extra energi och få en knuff framåt för att orka med allt igen. Vi blir ju alla så väl omhändertagna där. Maten står färdig tre gånger om dagen om vi bara orkar masa oss iväg till matsalen. Och så är vi ett härligt gäng med svenskspråkiga gamla rehabiliteringsbekanta som ofta är inbokade på samma gång. Så vi har en massa att prata om.  Vi brukar ta ut allt också av kvällarna under vår vecka i Helsingfors, gå på teater, shoppa och gå ut och äta gott  på restaurang. Att träffa andra smärtmänniskor är nästan mera värt än själva rehabiliteringsprogrammet.

Många varma tankar går till Kristina och Sven som har det extra jobbigt just nu. Hoppas ni båda kan njuta av ert veckoslut hemma.

...och än slank det dit och sen slank det ner i diket.

Fastän jag nu redan borde vara van vid dom här negativa besluten, jag har ju några års erfarenhet av dem, så känner jag mej ändå som om någon drog bort mattan under fötterna på mej. Men till all tur så har här funnits så mycket att sysselsätta sej med att den dikeskörningen inte hann bli långvarig. Jag trillar väl tillbaka bara livet hunnit lugna ner sej lite.

Jag hade besöka av min bästis från Åland över veckoslutet. Hon leder hundkurser i allmän lydnad på hemorten och nu har hon tagit itu med att uppfostra mej och trasselsudden i hur man beter sej när man är den duktig hundägare och lydig hund.

Pixels roligaste sysselsättning under våra promenader har varit att skälla på och överfalla skidåkare. Nu skall vi få ordning på det genom att jag skall göra mej mera intressant och rolig än vad skidåkaren är. Fickor och händer är fulla med hundgodis, leksaker, pinnar och kottar när vi styr kosan mot den upplysta spånbanan där det finns skidspår men också plats för hundpromenader. Målet är att Pixel skall kunna gå utan koppel också i närheten av skidande människor. Jag tycker vi har blivit ganska duktiga, men jag kan tala om att det är ett svettigt jobb för mej och att våra hundpromenade nu tar dubblet så lång tid än vad dom gjorde när Pixel fick slita och dra i kopplet, skälla och annars bara uppföra sej dåligt under våra promenader.

Här inne har vi också en hel del småsaker som vi tränar på. Sitta ner och vänta tex istället för att rusa runt och slita mej i byxbenen medan jag håller på och klär på mej ytterkläderna. Så vi håller oss sysselsatta hela dagarna.

Ett litet födelsedagskalas har vi också hunnit med under helagen. Här är vi ju så ekonomiska att vi är flera i taget som fyller år. Min far, döttrarnas farfar, gubben min, jag, min bror, döttrarnas småkusin och mellandottern, alla inom en vecka.

Jag har klarat av dagens motionspass. En timme i terapibassängen. Det var skönt och jag blev lite mjukare i musklerna, men min hjärna var inte riktigt med. Små förändringar i mina rutiner skapar stort kaos. Förändringen idag var att det omklädningsrum jag i vanliga fall använder var fullsatt. Inte ett enda ledigt skåp fanns det lite före 9 när jag anlände. Orsaken är att det är sportlovsvecka nu här i södra Finland, och simhallen var fylld av barnfamiljer. Så jag fick ett skåp i det omklädningsrum i helt andra ändan av simhallen från terapibassängen sett. Och så sprack mina rutiner, men det hela klarades i alla fall av med hedern i behåll.

Resten av dagen, hittills, har jag använt till att försöka ta reda på hur dom fungerar på FK och försäkringsbolag. Började med försäkringsbolaget, ringde handläggaren som skrivit under beslutet. Men hon fanns inte på plats just då, så jag lämnade ett ringbud. Under tiden studerade jag den knippe med papper som kom med beslutet. En hal radda med fina råd hur man skulle göra om man har fått avslag.

Råd 1: Om något är oklart ring handläggaren. Gjort
Råd 2: Diskutera med arbetsplatsen eller arbetshälsovård. Omöjligt eftersom jag mist min arbetsplats pga mitt handikapp för flera år sedan
Råd 3: Vänd er till vår rehabiliteringsplanerare. Visade sej vara omöjligt eftersom det inte gäller när man har varit sk utanför arbetsmarknaden en längre tid redan, då är det FPA (FK) som skall ta hand om yrkesrehabilitering. FPA har avslagit min ansökan om rehabilitering, besväret ligger i nämnden för för fullföljning av socialskydd (SOMLA)
Råd 4: Vänd er till arbetskraftsbyråns specialarbetskraftskonsulet. Gjort, resulterade i en betalningsförbindelse för en undersökning av min kvarvarande arbetsförmåga. Resultatet är det läkarutlåtande med vilket jag har ansökt om invalidpension, som inte har godkänts av försäkringsbolaget.
Råd 4: Ansök om arbetslöshetsdagpenning. Gjort, A-kassans 500 dagar är förbrukade, hänger nu på FPAs arbetslöshetsdagpenning, 400 euro i månaden efter skatt.
Råd 5: Ansök om utkomststöd hos socialnämnden.

Resultatet av den undersökningen var försök klara dej på 400 euro i månaden eller sök utkomststöd.

Sen ringde tant handläggare från pensionsförsäkringen. Hon kunde berätta att jag legat på gränsen att få min pension, men eftersom FPA inte godkände min ansökan om den del av pensionen som dom skall betala direkt utan lade den som en handling till mitt besvär i SOMLA så fick jag avslag. Ifall SOMLA kommer att dömma fallet till min fördel kommer också pensionsförsäkringsbolaget att ändra sitt beslut utan att jag gör något. Men handläggarens råd vara att i alla fall rusta ihop ett fritt formulerat besvär till Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden inom 30 dagar. Möjligen kan jag ännu efter det komplettera med ett nytt läkarintyg inom 60 dagar från besvärets inlämnande. Alltså papper läggs till den stora högen av papper och månad läggs till månad och ingenting händer.

Så jag tog mej för att studera hur den här beslutsprocessen går til i SOMLA på www.sosiaaliturvanmuutoksenhakulautakunta.fi/index.php Det var ännu rörigare. Allt där fungerar med den principen att varje gång jag jag uträttar ärenden på FPA och lämnar in något papper där så skickas en kopia till SOMLA. Varje gång ett nytt dokument anländer så börjar hela processen på nytt igen. Därför får jag inget beslut, eftersom jag så många gånger har åkt tillbaka till punkt A igen. Så nu får jag hålla mej på långt avstånd från FPA. Undrar om jag ens skall våga lämna in min årsjustering på bostadsbidraget.

TACK NISSE för att du satte igång den här processen av informationssökning hos mej. Jag blev mycket klokare men inte precis gladare. Men det finns en massa j...ar anamma i mej nu. Skulle det inte vara så kallt så skulle jag också sätta igång och tvätta fönster. Men med -10 så kan det bli att skrapa is ifrån dem istället. Så jag har bestämt mej för att nu går jag på långpromenad med hunden istället.

Jag hade fått ett stort kuvert från pensionsförsäkringen idag. Det är inget ovanligt eftersom jag som arbetsgivare till min personliga hjälpare betalar in hennes pensionsförsäkring alla månader. Men nu var det svaret på min egen pensionsansökan som hade trillat in i postlådan. Avslag igen.  Dom håller fortfarande fast vid att min arbetsförmåga inte är nedsatt med minst två femtedelar, vilket är kriteriet för att man skall få invalidpension. Jag undrar om dom har problem med läsförståelsen för i läkarutlåtandet står tydligt och klart att min funktionsförmåga är ungefär 25% av det normala och att jag behöver personligt hjälpare 8 timmar per dag. Men förståss funktionsförmåga och arbetsförmåga är ju inte samma ord. Sen får man tydligen tolka det hur man vill om man jobbar på ett försäkringsbolag.

Så dagen har igen gått till att rusa runt i olika instanser och försöka klura ut att vad gör man sen. Sätter det hela på is några dar för jag skall åka iväg på rehabiliteringsvecka om två veckor och då hoppas jag att socialarbetaren där kan hjälpa mej med att få någon ordning på allt igen.

Jag väntar fortfarande på FK s beslut om andra delen av min invalidpension. Här är det uppdelat så smart att det är pensionsförsäkringsbolaget som betalar en viss procent av lönen per år man har jobbat och har man inte hunnit jobba så många år eller annars har rätt till en liten pension så kan FK betala en sk folkpensionsdel till. Jag som var hemma med barnen i åtta år då när dom var små och som var 33 år då olyckan inträffade har inte hunnit förtjäna in någon stor pension. Så jag skall vara berättigad till folkpensionsdelen. Nu har vi till all tur fått ett nytt system hur arbetspensionen räknas. Nu börjar man räkna från det man fyller 18 (tidigare 23) och man förtjänar nu också in arbetspension medan man är moderskaps- eller föräldraledig. Första gången jag sökte om invalidpension för två och ett halvt år sedan fick jag avslag från FK, vilket jag överklagade. Den överklagelsen ligger ännu obehandlad på någons bord och nu när jag sökte om pension på nytt frågade jag tjänstemannen som tog emot min ansökan om det var okej att göra en ny ansökan eftersom jag har ett besvär liggande hos dom. Jo, det var det. Ansökan skulle behandlas som ett nytt ärende, var svaret jag fick. Men så var det inte, utan det nya läkarintyget lades bara till som en del av besväret. Och det verkar som om varje gång något nytt utlåtande läggs till så trillar jag ner till sista plats i arbetskön igen. Senast (8.9.2008) som socialarbetaren på Orton varit i kontakt med instansen som behandlar dessa besvär hade jag blivit tilldelad en handläggare, som jag om jag minns rätt funderade på att muta med en tårta för att han skulle lägga fart på. Sen dess har jag inte hört något alls därifrån. bara fått ett meddelande att det senaste inlämnade läkarintyget har lagts till ärendet.

Om inte dikeskanten börjar närma sej nu så får jag väl rita ett kryss i taket. Vilket troligtvis slutar i en ny flygövning.

Måste väl börja med att meddela att jag inte tagit flera flygövningar. Har dragit ner lite på takten, kollar vad jag hade för skodon på mej innan jag går ut, använder min fina pannlampa istället för ficklampan och försöker göra bara en sak i gången.

Senaste flygövning förorsakade i alla fall en hel del obehag. Inte direkt smärta men obehag. Det ledde till att jag började fundera en hel del över mina smärtupplevelser. Sen jag före julen träffade neurologen och vi gjorde små förändringar i medicineringen så har jag varit så gott som smärtfri. Också det att jag har lärt mej skillnaden på sclerodermismärtan, inflammationssmärtan och nervsmärtan hjälper mej mycket att kunna medicinera rätt. Jag sover för det mesta som en stock i 8 timmar per natt + några timmars hundsömn efter att jag har varit ute med hunden vid 7-8 tiden på morgonen. Då somnar jag ofta till framför tv eller med en bok i handen och hunden väcker mej sen vid 10 tiden när han själv har sovit färdigt. Sen har jag varit aktiv hela resten av dagen.

Men sen när jag gick och drattade omkull orkade jag plötsligt inte vara aktiv mera. Lite ont i huvudet kände jag att jag hade, men inget som gjorde att jag skulle behöva ligga hela dagen. Att gå ut med hunden blev mitt i allt ett stort stressmoment. Och när jag äntligen kom iväg på promenad så kändes det bara helt omöjligt att ta sej hem tillbaka. Av det drog jag den slutsatsen att fastän eller kanske just därför att jag nu har tillräcklig smärtmedicinering så reagerar kroppen med den stora tröttheten sen när jag tar i lite för mycket. Och med känslan av obehag och olustighet. Och så har det stora sockermonstret satt igång att bestämma över mej och mitt beteende. Den stora tröttheten går inte att vila bort, den bara hänger där som ett stort mörkt åskmoln.

Sen kommer funderingarna över vad som är kroppens egna signaler och vad som är biverkningar av medicineringen. Men det får jag ta en annan dag för nu går hjärnan redan på övervarv . 

Idag har solen lyst, och vi har inga tv-kanaler kvar. Så den nya antennen var precis lika bra som den gamla. Men det var väl lite tur för då kom vi ut igen med hunden och tog dagens lilla flygövning med ett brak. Nej, hundpromenaden gick bra. Vi styrde kosan mot skogen och hittade en upptrampad stig att gå på. Jag passade på att plocka in lite björkris. Få se om det skall orka slå ut några mössöron på dem. Dom första små björkbladen på våren är en stor delikatess för sköldisarna. Hem kom vi också utan några större olyckor, fastän jag genast känner att det blir mera ostadigt att gå när jag bär på något. Jag hade ju kängorna med brodder på.

Men sen minsann tyckte jag att jag skulle vara duktig och passa på att ta ut hunden för att kissa och föra mat åt kaninerna där ute på samma gång. Tryckte bara ner fötterna i ett par stövlar och plockade ihop alla grejer som jag skulle ha med mej. Flexikopplet med hunden fastsatt i andra ändan, kaninerna vattenflaska som har varit inne och tinat upp, en mugg med kaninernas torrfoder i, några torra brödskivor och så ficklampan förståss, för nu är det redan mörkt ute. När jag steg ner från trappan kände jag genast att jag tagit fel skodon på fötterna för då bar det iväg igen. Plums med huvudet före i snödrivan och alla grejer utspridda omkring mej. Hunden knaprade glatt i sej av det torra bröder och torrfodret spred ut sej i snön.

Men igen kan jag bara konstatera att jag inte har osteoporos åtminstone inte i högra armen, för det var igen den som fick ta den största smällen. Det blir väl ett nytt blåmärke kanske, men annars är jag hel. Om jag håller på så här hela vintern så kanske jag får flygcertifikat innan det blir sommar.

Det där med att jag trillar är ju inget nytt. Det är en biverkning av min nackskada, med yrsel och dålig balans och sånt som hör till. Men jag har ju lärt mej att leva med det och rör mej för det mesta försiktigt och långsamt. Tidigare kunde jag trilla inne på tomma golvet, men det är nu en tid sen det har hänt. Nu när jag har promenerat mycket med hunden i skogen så tycker jag att jag har fått bättre balans och så har jag väl släppt lite på kontrollen och här är nu resultatet.

Kaninerna fick i alla fall mat, men hunden kom sej inte för att kissa innan han blev inföst tillbaka, så snart får vi väl pröva på nytt.

Nu regnar det här så det skvalar i stuprännorna. Flera grader varm har vi också som hjälper till att göra slut på den fina snön vi hade. Så det blev inga flera skidturer för den här gången, till all tur. I stället har vi försökt promenera längs snöskoterspåret. Igår gick det bra och vi gick en lång skön länk, men idag hade snön redan smält så mycket att det kommit fram hal lera i spåret och jag drösa omkull igen. Inga större skador nu heller, men jag känner nog hur det låste sej i nacken och ryggen. Huvudvärken kommer också smygande. Och jag som gick på åkern för att undvika att halka på landsvägen. Nu har mannen i mitt liv i alla fall lagt på broddarna på ett par av mina skor så att jag tryggt kan promenera med hunden.

Vi har haft problem med att se tv-kanalerna hos oss de senaste fem åren. Det är nu fem år sen vi flyttade in i vårt hus och vi har bara kunnat se tv då när det regnar ute. I och med att vi övergick till digitalsignaler så blev det om möjligt ännu sämre. Fastän man snällt betalar många hundra euro i året i tv-licens är det inte alls säker att man enkelt har tillgång till de vanligaste kanalerna när man är bosatt långt ute på landet. Eller långt och långt, en timmes bilväg in till vår huvudstad, men på landet i alla fall. Nu fick jag en ny tv-antenn i julklapp av min man och igår klättrade han och en av svärsönerna upp på taket och tog ner den gamla antennen och lade upp den nya. Eftersom här nu regnar så skulle vi ju ha sett tv nu med vår gamla antenn och det gör vi med den nya också, så nu väntar jag på en solig dag för att få fram ett säkert resultat av antenn bytet. Om antennen fungerar så har jag fem års tv-tittande att ta igen. Kommer alltså att sitta klistrad framför apparaten en tid framöver, hi, hii.

Jag har träffat min OMT-fysioterapeut idag, vilket inte är något ovanligt eftersom jag har gjort det en gång i veckan i över 8 år redan. Det är han som håller mej självgående, utan honom skulle jag troligtvis vara ett paket med låsningar och krampande muskler i någon vrå på någon instans. Numera hjälper hunden också till att hålla mej självgående.

Idag hade jag ju nåt nygammalt att gnälla över, min ryggkota som vänt sej på tvären. Men så illa var det nog inte, det var bara disken som är lite ilsken av sej. Troligtvis är det halkan som har åstadkommit det, fastän jag inte kommer ihåg att jag skulle ha halkat till så farligt. Men mitt minne går ju inte annars heller att lita på, så troligtvis har jag ändå gjort det eller så räcker det med att jag går och spänner mej när det är halt ute.

Nu skall jag i alla fall snällt göra mina tänjningar, äta en kur anti-inflammatorisk värkmedicin och motionera lätt. Motionera lätt tolkade jag genast så att nu får jag ge mej ut på den länge planerade skidturen med hunden. Familjen har försökt hindra mej på olika sätt från att göra det redan i några veckor. Men nu ikväll när mörkret lade sej över byn och jag är ensam hemma så passade jag på. Det första problemet, hunden hade jag löst genom att koppla kaninens flexi koppel i det vanliga hundkopplet för att han inte skulle behöva springa så nära inpå mej. Ingen bra ide, vi var ordentligt hoptrasslade redan innan vi alls kom ut genom dörren. Desstu längre koppel han har desstu flera varv kan han linda in mej i det. Följande problem var att jag inte mera har så mycket kraft i benen att jag fick pjäxan fasttryckt i skidorna. Vi hade redan tagit oss över landsvägen och ut på grannens åker med skidor och allt innan jag kom på att det enda möjliga sättet att få på skidorna är att vända tillbaka, sätta sej på trappan, ta av pjäxorna och trycka fast dem i skidorna och sen klä på allt tillbaka. Det var inte enkelt, men det gick. Och sen tillbaka över vägen med hunden snurrande runt benen. Han tyckte det tog allt för lång tid att komma iväg ordentligt.

Det kändes ganska ostadigt men det gick att skida eftersom grannbonden har kört med motorkälken runt sin stora åker. Där gick det också bra för hunden att springa framför eller bakom mej. Eller rättare sagt lunka för så snabbt tog vi oss inte fram. När vi nästan var hemma så tyckte Pixel att nu går det här allt för långsamt och så gjorde han ett extra ärevarv runtomkring mej, vilket resulterade i att jag föll som en fura. Inga större skador känns det som, snön är ju mjuk. Men det blev en del pulas innan jag fick av mej skidorna och kom upp på benen tillbaka. Sen var det bara att plumsa hem genom snön den sista biten. Genomsvettig var jag när vi äntligen kom in tillbaka, så jag tror nog att det här äventyret klassas som åtminstone lätt motion.

Nu är det bara plumset i vaken som ännu väntar och sen sängen.

Natti, natti på er alla

Jag har fått hem ett kort från el-bolaget där dom meddelar att dom kommer att stänga av elen hos oss imorgon från klockan 13.00 till klockan 15.00. Det är just den tid då jag är på min veckoutfärd till fysioterapin i Helsingfors, så jag känner mej inte störd av det. Men mina ofantliga mängder av sköldisar då? Skulle jag ha haft lite mera kraft att slösa och kanske varit lite småsur och butter tror jag att jag hade ringt upp el-bolaget och frågat om dom hade nån gubbe ledig som kunde ruva äggen medan elen är avstängd. Nu råkar det vara så lyckligt att kläckaren blev tom igårkväll när jag äntligen kom mej för att slänga de sista äggen, ett som fostret hade dött i och två tomma, i komposten. Men jag kunde lika väl ha 20 ägg liggande där som kunde vara inne i ett kritiskt skede av utvecklingen. I kylskåpet ligger sex stycken sköldisar och dvalar. Dom är också beroende av att vi har el och dom 8 små sköldisungarna i bebilådan som behöver el för att få värme och ljus. Undrar vad dom gjort på el-bolaget om jag hade ringt dit, beställt ambulans till mej med direktadress mentalsjukhuset, skrattat så dom trillat från stolen eller kommit farande med en sån där maskin som producerar el (vad dom nu sen heter). Jag är ju ändå storkonsument av el pga mina sköldisar så jag tycker man borde ha vissa extrarättigheter.

Idag kändes det lite lite som om våren var på väg. Solen har haft kraft att smälta lite snö på sydsidan av huset och från taket. Jag, som har haft lite extra ont i ländryggen den senaste veckan, knep ihop tänderna och tog en långpromenad med hunden i skogen. Det är någon kota som har lagt sej på tvärn och gjort att det ena benet inte riktigt har orkat hänga med, så jag har snällt fått hålla mej inomhus. Vi har fått mera snö här än på många år, det ligger mellan 20-30 cm kvar på marken och där det är plogat är det ishalt. Hunden har fått nöja sej med små kisspromenader på gården tills dottern har kommit hem från skolan och tagit ut honom på en längre promenad. Men hon går med honom i koppel längs med landsvägen, inte lös i skogen så som jag. Så det var extra festligt när vi kom iväg ut idag och han märkte att nu kommer han att få springa lös. Stigarna som vi brukar gå på används också av någon annan hundägare så det gick riktigt bra att ta sej fram i snön där det fanns en smal stig upptrampad.