Smärtdagbok

Klockan är halv tio på kvällen och jag har just stigit upp från middagsbordet. Det är ingen enkel sak att samla familjen till middag i det här huset mera. Ungarna flyger och far omkring i en väldig fart. Själv har jag också haft fart på idag. Dagen började med bassäng träning. En halv timme vattenjogging, en halv timme stretching i terapibassängen och sen ångbastu som pricken på i. Jag mår som en prins efter det, men innan jag kommer hem hänger den stora tröttheten över mej som ett åskmolm. Idag blev det ingen tid för vila för jag hade tid hos min psykolog. Vi hann bara gå igenom vad som hänt under sommarpausen och sen var tiden slut. 

Och sen blev det nöje av stora mått. Det är sällan jag klarar av att improvisera med mitt dagsprogram, men nu gjorde jag det. I vår närmaste stad, där jag också träffar psykologen, gick filmen Mamma Mia idag på eftermiddagen. Och där satt jag och Jenny bland en massa pensionärer och njöt av filmen. Det gick åt extra värkmedicin för att klara av att sitta så länge, men det var det värt. 

Men nu väntar sängen

Sov gott allihopa  

Det regnade i morse när jag vaknade, men nu har solen kommit fram lite bland molnen. Tog en sväng med min kamera och fotade blommor som ännu blommar. De flesta blommorna har redan blommat färdigt och står som bruna torra statyer i trädgården.

Nu skall jag också offentlig göra att jag skall bli mormor igen i mars-april i nästa år.

Jag åkte ner i diket så sakata att jag inte ens märkte det själv förrän jag bara var där. Skolorna startade här redan för en och en halv vecka sen och det var både det ena och det andra som skulle ordnas och införskaffas till skolstarten. Och så bara känner jag hur jag inte klarar av det och ungdomarna får själv ordna och rusta. Då kommer tankarna att man inte ens räcker till för sina egna barn. Ibland tycker jag att vardagen rullar på ganska bra men så fort det händer nåt extra så hänger inte min hjärna med. Så ibland lyckas jag förtränga min hjärnskada långt in under allt annat och ett tu tre så blir allt så påtagligt igen och då rullar det bara av ner i diket.

Kroppen har heller inte villat hänga med så som jag önskat. Jag kom på att jag nog fortfarande kan odla mina älskade grönsaker och blommor ifall odlingsplatserna kommer upp en bit från marken. Så jag har hållit på och byggt ett antal drivbänkar med hjälp av familjen. Jag som arbetsledare och nån av barnen som sågar, skruvar och spikar. Men sen var det en dag i veckan som solen lyste och jag var ensam hemma. Brädena låg där på gräsmattan färdigsågade och så bestämde jag mej för att nog ska jag ju få dom ihop spikade på egen hand. Så jag pulade och lyfte och spikade så det bara skramlade i nacken och huvudet. Arbetet blev nog färdigt men sen fick jag lägga mej i sängen. Jag känner fortfarande hur alla muskler i ryggen krampar och skriker, men nog är jag på fötter nu igen. En massa extra medicin har det gått åt och då ropar också mina njurar stopp, så det gick inte att kissa mera. Vila, litervis med saft och mindre värktabletter har nu ordnat upp den saken. Igen en gång har jag bevisat för mej själv att jag måste ta det lungt och inte göra allt jag vill så som förrut. Men jag blir ju så frustrerad... Jag lär mej nog aldrig att vara snäll mot min egen kropp.

Regn och rusk avbröt min semester, så nu är jag tillbaka på bloggen igen. Åtminstone tillfälligt tills solen kommer tillbaka.

Rädd för att drabbas av samma öde som Kristina har jag idag inhandlat en hårdskiva som man kopplar till datorn med en USB kabel och säkerhetskopierat eller flyttat alla min viktiga filer till den. Alla fotografier som tar massor av plats bor nu på den yttre hårdskivan och genast känns datorn lite snabbare och piggare. En hel hög med gamla program som ingen använder avinstallerade jag. Och alla möjliga extraprogram man får med när man installerar nån skrivare eller kamera åkte också ut ur datorn.

Här har varit så kallt på nättern att alla mina fyrfotade små vänner förutom kaninen har fått flytta in i sina terrarier. Dom flesta sover ännu sommarsiesta och grävde fort ner sej när jag bar in dem , men några små är det som är vakna och vill ha mat dagligen.

Nu har jag också kommit igång med min bassängträning igen. Skönt var det att komma i det varma vattnet. Lederna mår gott av det efter min försök att köra in några skottkärrslass med ved till vedboden dagligen och mina sessioner i bärbuskarna som mest slutar med ett eller flera extra besök i pillerburken.