Smärtdagbok

Nellie, inte Nelly som jag skrev i det förra inlägget, har anlänt. Från början var det jag som tog beslutet att ge henne att nytt hem, men Jenny nappade också snabbt på iden. Till all tur, Nellie är lite för mycket av överaktiv, oskolad hund för att jag skall klara av henne. Det stod självklart genast när dom första rapporterna om henne började ramla in på mobilen och ännu mera självklart stod det när jag såg henne första gången. Det finns inget i hennes utseende eller beteende som väcker några djupare känslor hos mej. Dom känslorna kommer ju med tiden, men dom infann sej inte genast så som dom gjorde när jag såg Pixel första gången. Då visste jag med en gång att han var menad för mej fastän min hjärnskada gör att det här med känslor är extra svårt för mej.

Lite mer om den ettåriga storpudeldamen. Nellie, eller Too Cool To Loose som hon egentligen heter, var tänkt att bli utställningshund och avelstik i kenneln där hon är född. Nu gick det inte riktigt så, för damen har lite sneda tänder och bär sin svans i knorr på ryggen, vilket inte är godkänt för pudlar. Så då sökte hennes uppfödare ett annat hem till henne där man satsar på andra hundaktiviteter. Jenny skall träna agility och kanske tävlingslydnad med henne. Men först kommer det stora jobbet ätt vänja henne vid ett normalt familjeliv. Nellie som har levt hundgårdsliv vet inte hur man beter sej i ett hem. Hon tuggar på allt hon får tag i, hon räcks otroligt högt och lång för att man inte lägger upp tassarna på möbler är det ingen som lärt henne och hon ylar högt och vilt om hon blir lämnad ensam. I stället kan hon stå vackert och lyfta en tass i gången för att bli borstad, vilket hon inte har så stor nytta av här hos oss.

Inga bilder på henne har jag ännu fått, men fortsättning följer.