Smärtdagbok

Allt har känts så motigt och ontigt idag. Men hunden skall ju ut iaf, så jag packade in nacken i stödkragen som jag inte behövt använda på länge och styrde kosan längs med åkerkanten ner mot ån. Jag hade tänkt gå minsta möjliga snabb promenad som behövs för att hålla hunden nöjd. Men så blev det inte. Det första som Pixel lyckades med var att skrämma upp en hare och får man inte springa efter den så kan man åtminstone snusa varifrån den kom. Och det var ju från ån.

Så ganska snabbt hittade jag mej själv leka Följa John efter hunden, under, över och runt alla buskar och snår. 9 meter Flexi koppel är inte det mest praktiska man kan använda i snårskogen. Pixel hann många varv runt, över och under alla nerfallna trädstammar, som finns längs med ån, innan jag ens hann blinka.

Klok som jag har blivit så hade jag den här gången stoppat ner lilla kameran i fickan, så nu kan jag dela med mej av vad vi såg.

Inga flera djur, förutom fåglar förståss, såg vi, men nog spår av dem.



Och några vackra växter, strutbräken tror jag det är.



Och sen den gamla stenbron som jag har skrivit om tidigare.



Visst kan man nästan se Näcken när han sitter där på stenen mitt i strömmen och spelar?

Det olustiga och ontiga försvann under promenaden, kvar är nu bara trött och svettigt.