Smärtdagbok

Det var årsdag för olyckan igår, och jag hade helt glömt bort det. Det är andra gången på alla dessa 8 år som det har gått så. Annars brukar jag tillbringa dagen djupt nergrävd under täcket, men nu flög bara dagen förbi utan att jag ens kom ihåg det. Först imorse när vi körde förbi platsen där olyckan hände kom jag ihåg det. Många år undvek jag att ens köra förbi platsen, sen gick jag på traumaterapi och behandlade hela händelsen under hypnos. Efter det kändes det inte mera så obehagligt, men ofta när vi kör förbi förväntar jag mej nästan att se min bilskrot stå där i korsningen eller åtminstone gula plastdelar från blinkglaset. Troligtvis fanns där sådana efter olyckan, eftersom jag ännu ser dem framför mej. Det mesta av tiden mellan olyckan och min nackoperation som skedde i juni följande år är ett ända stort svart hål för mej. Det finns några enstaka ögonblick som jag minns och sen sånt jag vet att jag borde minnas när jag efteråt har gått igenom vad som har hänt med hjälp av min sjukjournal. Under tiden mellan olyckan och operationen har jag studerat heltid, skrivit en hel hög med tenter och arbetsbeskrivningar och gjort ett praktiskt arbetsprov. Inget minne av det har jag, bara tentresultat , godkänt betyg och annat skrifligt material som bevisar att jag faktiskt har gjort det. Jag har heller inga minnen av mina barn från den här tiden, min särbo har skött allt det praktiska under den här tiden. Det ända jag med säkerhet kommer ihåg är smärtan, mest huvudvärken som då ingen ännu visste att kom av hjärnskadan. Nu efteråt förstår jag ju också att det delvis har varit min svårighet att kommunicera som har gjort att jag inte fick rätt vård från början. Jag har troligtvis uttalat mej ganska luddigt om mina symptom eftersom jag alltid bara kom hem från läkarbesöken med en ny tablettburk. Först i maj när min kondition har blivit så nedsatt att jag fick lunginflammation och hamnade på sjukhus fattade läkarna hur ont jag hade och ordinerade magnetröntgen av min nacke. Sen blev det fart på det hela och en månad senare var jag opererad för diskbråck, mellan femte och sjätte nackkotan. Dagen efter operationen fick jag ett stort hematom som tryckte ihop luftstrupen och blev opererad en gång till. Det var den operationen som gick snett, intubationen gick inte som den skulle, utan det tog två timmar innan den lyckades och under tiden led min hjärna av syrebrist. Nu i efterhand kan läkaren bara gissa sej till vilka skador som har uppstått i olyckan och vilka som har kommit under operationen.