Vardagslydnad
Måste bara skriva om en sak till som är mindre abstrakt.
Efter en hel del övertalning från min dotter var det igår tid för ekipaget Pixel med förvirrad matte att delta i en allmänlydnads skolning som ordnas av vår hundklubb. Det är en så kurs som man kan hoppa på när som helst så det finns ekipage i olika stadier. Jenny går där med storpudeln Nellie mest för att socialträna henne.
Det hela började med att tränaren kom fram till varje ekipage skilt för sej och hunden skulle sitta stilla vid sidan tills den fick lov att hälsa på tränaren. Där redan gick det fel för oss, när tränaren kom fram till oss började Pixel sin vanliga hoppande dans i takten Oj, en människa, vad roligt, vad roligt. Tränaren trodde förståss att Pixel var en valp och när han fick höra att han redan är 2,5 år fick vi ett inte så snäll kommentar att han tycks ha lämnat hjärnan hemma. Hmm, mera troligt är att det är mattes hjärna som blivit hemma, men det är ju inget som lönar sej att reda ut för en helt främmande människa på en plats där det står 10 hundekipage till och väntar på att få sätta igång med träningen.
Resten av träningen gick heller inte något bättre. Med en matte som lite blygt kommenderar att snälla Pixel kan du tänka dej att gå fot i några meter bort och sen vända och gå fot tillbaka svarade Pixel helt nonchalant att Nej. Istället skuttade han runt i några meter framåt, gjorde försök att snusa på alla andra hundar, vände och studsade som en boll på två ben tillbaka till sin plats för att få sin belöning. Som han förstås fick av sin snälla förvirrade matte.
Det konstiga (eller kanske mindre konstiga) i den här kråksången är att när Jenny kommenderar honom att gå fot så svarar Pixel genast: Javisst det kan jag göra med glädje och finns det något annat jag kan göra för att vara dej till lags.
Resultatet av gårdagens skolningstillfälle: Pixels förvirrade matte måste ta sej i kragen och visa vem det är som bestämmer. Eller den lättare varianten, vi utsätter oss inte flera gånger för liknade skolningstillfällen utan håller oss till våra skogspromenader utan koppel där det enda kommando som behövs är ett bestämt Pixel HÄR. Det kommandot klarar vi båda av med bravur, Pixel för att han inte vågar släppa sin förvirrade matte allt för långt ifrån sej (då kan hon ju tappa bort sej) och matte som använder kommandot gör det då när Pixel troligtvis redan är på väg för att kolla upp mattes position.
Efter en hel del övertalning från min dotter var det igår tid för ekipaget Pixel med förvirrad matte att delta i en allmänlydnads skolning som ordnas av vår hundklubb. Det är en så kurs som man kan hoppa på när som helst så det finns ekipage i olika stadier. Jenny går där med storpudeln Nellie mest för att socialträna henne.
Det hela började med att tränaren kom fram till varje ekipage skilt för sej och hunden skulle sitta stilla vid sidan tills den fick lov att hälsa på tränaren. Där redan gick det fel för oss, när tränaren kom fram till oss började Pixel sin vanliga hoppande dans i takten Oj, en människa, vad roligt, vad roligt. Tränaren trodde förståss att Pixel var en valp och när han fick höra att han redan är 2,5 år fick vi ett inte så snäll kommentar att han tycks ha lämnat hjärnan hemma. Hmm, mera troligt är att det är mattes hjärna som blivit hemma, men det är ju inget som lönar sej att reda ut för en helt främmande människa på en plats där det står 10 hundekipage till och väntar på att få sätta igång med träningen.
Resten av träningen gick heller inte något bättre. Med en matte som lite blygt kommenderar att snälla Pixel kan du tänka dej att gå fot i några meter bort och sen vända och gå fot tillbaka svarade Pixel helt nonchalant att Nej. Istället skuttade han runt i några meter framåt, gjorde försök att snusa på alla andra hundar, vände och studsade som en boll på två ben tillbaka till sin plats för att få sin belöning. Som han förstås fick av sin snälla förvirrade matte.
Det konstiga (eller kanske mindre konstiga) i den här kråksången är att när Jenny kommenderar honom att gå fot så svarar Pixel genast: Javisst det kan jag göra med glädje och finns det något annat jag kan göra för att vara dej till lags.
Resultatet av gårdagens skolningstillfälle: Pixels förvirrade matte måste ta sej i kragen och visa vem det är som bestämmer. Eller den lättare varianten, vi utsätter oss inte flera gånger för liknade skolningstillfällen utan håller oss till våra skogspromenader utan koppel där det enda kommando som behövs är ett bestämt Pixel HÄR. Det kommandot klarar vi båda av med bravur, Pixel för att han inte vågar släppa sin förvirrade matte allt för långt ifrån sej (då kan hon ju tappa bort sej) och matte som använder kommandot gör det då när Pixel troligtvis redan är på väg för att kolla upp mattes position.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Nej nej nej mamma,int ger man upp efter EN gång. Kom ihåg de tre bilar och två mopeder som han inte ens försökte skälla på, DET var ju iallafall ett STORT framsteg. Ni kan nog, och Acceleratorn kan gå fint utan att dra. Jag hinner inte gå med tre hundar på skolning för då får ju Mårten spunk. Nästa måndag på nytt.
Trackback
