Smärtdagbok

Jag har träffat min OMT-fysioterapeut idag, vilket inte är något ovanligt eftersom jag har gjort det en gång i veckan i över 8 år redan. Det är han som håller mej självgående, utan honom skulle jag troligtvis vara ett paket med låsningar och krampande muskler i någon vrå på någon instans. Numera hjälper hunden också till att hålla mej självgående.

Idag hade jag ju nåt nygammalt att gnälla över, min ryggkota som vänt sej på tvären. Men så illa var det nog inte, det var bara disken som är lite ilsken av sej. Troligtvis är det halkan som har åstadkommit det, fastän jag inte kommer ihåg att jag skulle ha halkat till så farligt. Men mitt minne går ju inte annars heller att lita på, så troligtvis har jag ändå gjort det eller så räcker det med att jag går och spänner mej när det är halt ute.

Nu skall jag i alla fall snällt göra mina tänjningar, äta en kur anti-inflammatorisk värkmedicin och motionera lätt. Motionera lätt tolkade jag genast så att nu får jag ge mej ut på den länge planerade skidturen med hunden. Familjen har försökt hindra mej på olika sätt från att göra det redan i några veckor. Men nu ikväll när mörkret lade sej över byn och jag är ensam hemma så passade jag på. Det första problemet, hunden hade jag löst genom att koppla kaninens flexi koppel i det vanliga hundkopplet för att han inte skulle behöva springa så nära inpå mej. Ingen bra ide, vi var ordentligt hoptrasslade redan innan vi alls kom ut genom dörren. Desstu längre koppel han har desstu flera varv kan han linda in mej i det. Följande problem var att jag inte mera har så mycket kraft i benen att jag fick pjäxan fasttryckt i skidorna. Vi hade redan tagit oss över landsvägen och ut på grannens åker med skidor och allt innan jag kom på att det enda möjliga sättet att få på skidorna är att vända tillbaka, sätta sej på trappan, ta av pjäxorna och trycka fast dem i skidorna och sen klä på allt tillbaka. Det var inte enkelt, men det gick. Och sen tillbaka över vägen med hunden snurrande runt benen. Han tyckte det tog allt för lång tid att komma iväg ordentligt.

Det kändes ganska ostadigt men det gick att skida eftersom grannbonden har kört med motorkälken runt sin stora åker. Där gick det också bra för hunden att springa framför eller bakom mej. Eller rättare sagt lunka för så snabbt tog vi oss inte fram. När vi nästan var hemma så tyckte Pixel att nu går det här allt för långsamt och så gjorde han ett extra ärevarv runtomkring mej, vilket resulterade i att jag föll som en fura. Inga större skador känns det som, snön är ju mjuk. Men det blev en del pulas innan jag fick av mej skidorna och kom upp på benen tillbaka. Sen var det bara att plumsa hem genom snön den sista biten. Genomsvettig var jag när vi äntligen kom in tillbaka, så jag tror nog att det här äventyret klassas som åtminstone lätt motion.

Nu är det bara plumset i vaken som ännu väntar och sen sängen.

Natti, natti på er alla