Fredag igen
På tisdagen träffade jag igen en ny läkare, och hela besöket blev en stor besvikelse som vanligt. Läkaren hade reserverat en hel timme för mej, men redan efter tio minuter inne hos henne stod jag utanför dörren med en labbremiss i handen och absolut inge klokare än vad jag var före jag gick in. Nu har jag en ringtid om två veckor då jag skall få höra svaren på blodproven. Dikeskanten börjar komma lite väl nära igen.
Kanske vi kräver för lite vi kanske borde sätta ner foten ordentligt då vi blir förbisedda, men det är ju inte så lätt. Har tänkt så mycket på dig med den hemska skottmassakern i Finland. Undrat om du hade nån anhörig där?? Så fruktansvärt för alla - de drabbade och deras familjer och även mördarens anhöriga som ju får leva med detta hela sitt resterande liv. Hoppas du inte halkar ner i det berömda diket utan kan slira dig upp på dikesrenen igen.
Kram Nonna
Nonna
Inga anhöriga och inga bekanta heller hade vi i den skolan. Men döttrarna och säkert alla andra ungdomar som går i stora skolor kände sej nog ändå ganska illa till mods.
Jag är ännu på dikeskanten, försöker stänga av allt igen tills det blir tid att ringa till läkaren och få någon sort av besked.
Kramar
Gunveig!
Ja, att vara sjuk är ibland som ett heltidarbete! Jag förstår att du är trött. Det ger ju mycket positivt med behandlingarna men det tar också enorma mängder kraft.
Vad var detta för doktor? Det låter ju inte klokt!
När det finns så bra och duktiga läkare varför ska vi behöva springa på stolskotten?
Hoppas du orkar stå kvar på kanten och inte ramlar ner! I tankarna puttar jag på dig allt jag kan!
Varma tankar och kramar!
din smärtsyster Kristina