Smärtdagbok

En blogg om hur det är att leva på landet med ständig smärta och en hjärnskada efter en trafikolycka.

Fredag igen

Allt väl här. Här har vintern kommit och det ligger ett litet lager med vit ren snö på marken. Imorgon skall jag försöka hinna njuta av snön lite också. Idag har det varit fullt med spring. Tandläkare (dyrt), frisör  (skönt att bli av med luggen som har hängt som en gardin redan en längre tid) och ett solariebesök (skööönt) för att mjuka upp min ärriga knöliga hud. Och så har jag igen fått en ny liten familjemedlem, Luna, på 17 gram idag. Bilder kommer bara objektet flyttar ut från sin skyddade miljö i kläckaren.

Och så förståss min älskade lilla karl som har hunnit bli 13 veckor. Pixel är nu namnet han lystrar till. Nemo var ett allt för tamt nämn på honom. Herrn har ett eldigt temperament, men det behövs för att bli hörd i den här familjen. Vi har haft en dust idag, han och jag och klippmaskinen. Han började se lite rufsig ut i ansiktet, inte vet jag om det är så mycket bättre efter klippningen, men vi kom igen en bit på väg i ämnet "klippmaskinen är inte farlig, den äter inte små hundar".



Stilig eller vad?

Ha en skön helg!

Gunveig!

Härligt! Här har också kommit några flingor och tempen ligger runt nollan.



Skönt att du pysslat om dig lite (då menar jag inte tandläkaren!:o)



Grattis till lilla Luna, vad kul! Du har en rejält gäng nu väl?



Pixel ser verkligen ut att vara en tempramentsfull och ljuvlig liten herre :o) Så vansinnigt söt!

Hur går det med honom och sköldisarna?

Varma tankar och kramar!

Din smärtsyster

Förstår att du har en bra tid med studsbollen. Har han börjat studsa än?



En ny sköldis! Jag avvaktar bilder! Det är ett sådant fantastiskt ögonblick. Hälsa Bacillen!



Kramar!

Kristina



Sköldisarna och Pixel passar bra ihop. Han har lärt sej att han inte skall störa dem när de solar eller äter. Men att stjäla lite av deras mat och smula sönder det på golvet är roligt. Sköldisarna bryr sej inte om honom, utom Bella som vaktar på om han skulle lämna nåt av sin mat på golvet. Hittade henne med att gnaga älgben en dag. Hon var flottig runt hela ansiktet och hade rivit löst en stor bit kött som hon inte sen kunde få ner. Hon är riktigt ordentligt svartsjuk på att han får så mycket uppmärksamhet.



Kaniner och pudlar passar också bra ihop. Var gång jag går med mat till kaninerna försöker han komma in i deras bur. När jag sen lyfter in honom hälsar han ivrigt på både Snickers och Kajsa. Och dom två förstår inte ens att dom egentligen skall vara rädda för honom, utan snusar bara nyfiket på honom.



Nisse



Studsa kan han, helst på två ben rivande i mina byxben. Nån dag kommer jag att snubbla på honom. Bilderna kommer just.



Många varma vintriga kramar