Smärtdagbok

Jag har igen lyckats reta upp mej själv på vår FK, FPA som det heter här.

Det hela började med att jag igår träffade min psykolog och vi diskuterade om hur arg och besviken jag blir på mej själv var gång jag träffar nonchalanta läkare eller andra personer som jag inte klarar av att kommunisera med. Att jag inte kan stå på mej och kräva svar på mina frågor utan istället åker hem och börjar tvätta fönster eller något annat tokigt för att jag är så frustrerad över att jag inte lyckades med det som jag hade planerat att få svar på.

Efter psykologbesöket fanns ett besök på FPAs kontor för att ta reda på var min sjukdagpenningansökan hade fastnat. Hos oss är det omöjligt att få prata med handläggaren, som i mitt fall den här gången råkade sitta på ett helt annat kontor i en annan stad. Eftersom hela västra delen av vårt län har en gemensam arbetskö kan ärendet droppa ner hos vilken handläggare inom området som helst. Och när man besöker FPA kontoret så fastnar man hos en kanslist som bara har som jobb att ta emot och skanna in de papper som hämtar in. Till handläggarna på kontoret kommer man inte mera inte ens per telefon. 

Kanslisten öppnade mitt ärende på sin dator och kunde se att handläggaren hade funderat över varför jag lämnat dagpengsansökan till dem och inte till trafikförsäkringsbolaget som i första hand borde vara ersättningsskyldig, men sen lämnat ärendet på hälft utan att kontakta mej och ta reda på orsaken. Orsaken till varför jag inte har kontaktat trafikförsäkringsbolaget är att dom redan år 2005 har bestämt att mina symptom och skador inte mera kommer av bilolyckan utan mitt i allt förvandlats till något annat konstigt syndrom.  Och efter att jag fått det beslutet har FPA betalat sjukdagpeng, rehabiliteringpeng och allt möjligt annat. Men nu fastnade allt igen i att allt börjat med en bilolycka.

Kanslisten sökte sedan en person på deras kontor som sysslar med just sjukdagpengsansökningar och hon kom efter många om och men till luckan för att förklara för mej hur den här andra handläggaren möjligen hade tänkt. Hon försökte skylla på att det var jag som har gjort fel och då exploderade jag totalt och hävde både det ena och det andra ur mej. Jag hade ju just suttit hos psykologen och talat om att jag behöver lära mej att stå på mej. Tanten på andra sidan luckan tog det ganska personligt vilket inte var min mening utan jag ifrågasatt deras sätt att leka med sjuka människor i allmänhet och sen kom vi inte längre, vilket vi inte skulle ha gjort utan explosionen heller.

Idag har jag suttit och igen en gång kopierat gamla beslut från trafikförsäkringsbolaget och trafikförsäkringsnämnden där mitt ärende har prövats utan nån större lycka. Dom har jag nu tillsammans med ett litet brev, där jag förklarar att jag inte pga ekonomiska orsaker har fört ärendet vidare till tingsrätt vilket är följande steg i den här trafikförsäkringsdjungelndjungeln. Borde väl ha lagt med en liten snäll bön om att om möjligt kunna få den lilla summa som jag är berättigad till inbetald på mitt konto inom en snar framtid så att jag kan handla mat och betala mina räkningar.

Jag tror jag skall byta namn på min blogg, den borde kanske heta någonting om Konsten att strida för sin rätt mot FPA, trafikförsäkringsbolag och andra byråkratiska instanser.

Lite positivt finns det ändå att berätta. Vår snälla överläkare på vårdcentralen har igen en gång beviljat mej fortsatt lymf- och fysioterapi en gång i veckan för nästa år. Enligt handikapplagen är det FPA som skall stå för den biten men eftersom jag inte ännu har fått min överklagan om år 2008s terapi behandlad så är det inte ens någon mening med att ansöka om någonting för år 2009.

Ha det så gott allihopa som förirrat sej hit för att läsa