Smärtdagbok

Nu är jag tillbaka från min rehabiliteringsvecka, lite klokare än vad jag var när jag åkte iväg i måndags.Och en hel del tröttare. Det har varit en intensiv vecka, med en massa spännande möten med nya människor och mycket skratt och kanske lite för mycket rörelse och motion. Vanligtvis brukar vi vara en eller två svenskspråkiga i en grupp på 30 personer som kommer in för sin rehabiliteringsvecka på måndagmorgonen, men nu var vi sju stycken med ett helt eget svenskspråkigt veckoprogram. Det var första gången som nåt liknande ordnades på Orton. Så vi var lite provkaniner och resultatet av veckan var bra och det kommer att ordnas nåt liknande i höst igen. Jag har redan blivit inbjuden att delta.

Måndag:

Jag åkte hemifrån vid klockan sju med taxi till Helsingfors och var framme på Orton halv nie tiden.  Det går långsamt att ta sej genom stan i värsta rusningstrafik. Rehabilteringsdeltagarna är inkvarterade i två personersrum i ett gammalt höghus på sjukhusområdet eller på en avdelning på sjukhuset beroende på hur bra eller dåligt man rör sej och klarar sej själv. Jag har alltid valt att bo i höghuset, så också nu. Uppe på sjätte våningen bodde jag tillsammans med min smärtsyster Carina från Åland. Vi har träffats och blivit hjärtevänner just på Orton för flera år sedan och nu bokas vi alltid in tillsammans för att få ännu mera nytta av rehabiliteringen. Sen några år tillbaka umgås vi också helt privat och har kontakt flera gånger i veckan.
Klockan nie hade vi alla svenskspråkiga gemensamt informations tillfälle och fortsatte sen med en samling där vi bekantade oss med varandra. Där fick vi alla våra egna veckoprogram. Resten av dagen gick åt till att besöka egna läkare och terapeuter. Jag träffade min fysiater och fysioterapeut och gav rapport över hur det har varit sen vi sist träffades på senhösten. Blev förståss undersökt av läkaren och vi gjorde upp en plan för hur mina träffar med fysioterapeuten skall se ut under veckan. På eftermiddagen träffade jag också min arbetsterapeut och gick igenom läget just nu och vad jag möjligen kan behöva hennes hjälp till. Jag hade ingen viktigt just nu så det blev mest lite trevligt småprat.
Kvällen gick åt till en kort promenad i Cantralparken, att simma lite i basängen, bada bastu och umgås med dom andra deltagarna. Tidigt i säng för alla var trötta.

Tisdag:

Jag hade ett besök hos en smärtpsykolog genast klockan åtta på morgonen. Igen gick vi igenom vad som hänt sen sist. Lite funderingar över min psykologkontakt här hemma som jag inte tycker jag har nån så stor nytta av eftersom hon inte förstår sej på smärta och inte på min hjärnskada heller. Jag avslutade min depressionsmedicin för ett år sedan och har nu kommit till insyn att det inte var så klokt. Min depression och ångest hör tajt ihop med smärtan och smärtan försvinner ingenstans. Jag har i det här fallet förmånen att inte riktigt ha kontakt med mina känslor pga hjärnskadan. Så jag känner egentligen ingen riktig sorg över allt som har hänt, men nånstans inom mej finns ändå allt det där negativa som iband bubblar upp som ett spöke. Det är ingenting som jag konkret kan plocka upp och på nåt sätt behandla och sen komma ur utan bara nåt stort svart som hänger över mej ibland. Då vill jag isolera mej från andra människor också från min familj. Det har jag varit duktig på den här sista tiden och nu ska jag försöka komma ur det diket med hjälp av depressionsmedicin.
Sen var det utemotion i grupp som stod på programmet. En skogspromenad på 45 minuter blev det. Jag är dålig på att promenera eftersom jag oftast får så ont, men nu bestämde jag mej för att gå med. Sen blev det vattengymnastik. Skönt, vatten är mitt rätta element och jag tog i riktigt ordentligt.
Efter lunchen fick hela gruppen en föreläsning om ryggradens anatomi av en smärtläkare. En massa nyttig information fick vi och vi var så duktiga på att ställa frågor att tiden tog slut innan vi var riktigt färdiga. Det är enkelt att ställa också lite mera personliga frågor när man bara är en liten grupp och man får tala sitt eget modersmål. Jag brukar annars hoppa över föreläsningarna som går på finska, fastän jag är från en tvåspråkig familj och kan finska helt bra. Men det har inte känts vidare lockande att sitta obekvämt i ett stort auditorium med en massa andra människor och inte ha en chans att kunna hinna fråga nåt. Nu satt vi i ett mindre mötesrum och alla möblerade om med stolar och dynor för att klara av att sitta i en timme.
Jag avslutade eftermiddagen med lite lätt uppmjukande massage som jag fick av min fysioterapeut.
På kvällen blev det en tur in till centrum, lite shopping och god mexikansk mat. Lite över sju på kvällen var vi tillbaka för då hade tröttheten tagit för stort övertag. Jag köpte några böcker på Akademiska bokhandeln och inga mer.



Fortsättning följer imorgon, nu är den här kärringen helt trött.