Smärtdagbok

Nu har jag försökt sköta mina plikter som arbetsgivare till min personliga hjälpare. Det är inte lätt att vara företagare så här vid årsskiftet. Jag räknas som företagare enligt skatteverket och försäkringsbolag, eftersom vi har ett sånt idiotiskt system att det är jag som betalar lön till min hjälpare och sen betalar kommunen ut ett bidrag till mej, som motsvarar mina utgifter, efter att jag först har redovisat dem för socialarbetaren i kommunen. Det skall fyllas i en årsanmälan till skatteverket över utbetalda löner och innehållen förskottsskatt och andra avgifter, den skall gå att göra elektroniskt, med hur lyckades jag inte klura ut. Men den gick att fylla i på datorn och sen printa ut. Sen skall det vara en årsanmälan för den lagstadgade olycksfallsförsäkringen, den görs på papper med penna och svarskuvert medföljde. Sen ännu en årsanmälan till pensions försäkringen som jag lyckades göra i elektronisk form, men är inte säker på att jag lyckades skicka iväg den rätt. Nästa vecka börjar det väl trilla in en massa post med begäran om tilläggsinformation.

Reten av dagen har jag suttit och försökt plita ner en besvärsskrift till försäkringskassan. Jag blev igen så upprörd över deras sätt att behandla mej att det nästan sprutade ut het ånga ur öronen på mej när jag satt här och skrev. Och jag tror nästan att det syns i texten jag plitade ihop också.

Allt sånt här tar en otrolig lång tid för mej och kräver en massa med energi. Hela dagen har gått och jag har fått ihop tre kuvert som skall iväg till posten och en otrolig röra av papper igen. Man skulle aldrig kunna tro att jag någon gång har suttit och bokfört på ett stort företag och njutit av det också. Nu skulle jag behöva en egen bokförare och samtidigt en sekreterare som håller i trådarna till mitt papperskrig med myndigheterna. Jag undrar hur andra handikappade klarar av den här cirkusen. Eller är det bara jag som stressar eftersom jag vet att jag skulle ha klarat av det här i mitt friska liv....