Söndagen den 17 augusti 2008
Kroppen har heller inte villat hänga med så som jag önskat. Jag kom på att jag nog fortfarande kan odla mina älskade grönsaker och blommor ifall odlingsplatserna kommer upp en bit från marken. Så jag har hållit på och byggt ett antal drivbänkar med hjälp av familjen. Jag som arbetsledare och nån av barnen som sågar, skruvar och spikar. Men sen var det en dag i veckan som solen lyste och jag var ensam hemma. Brädena låg där på gräsmattan färdigsågade och så bestämde jag mej för att nog ska jag ju få dom ihop spikade på egen hand. Så jag pulade och lyfte och spikade så det bara skramlade i nacken och huvudet. Arbetet blev nog färdigt men sen fick jag lägga mej i sängen. Jag känner fortfarande hur alla muskler i ryggen krampar och skriker, men nog är jag på fötter nu igen. En massa extra medicin har det gått åt och då ropar också mina njurar stopp, så det gick inte att kissa mera. Vila, litervis med saft och mindre värktabletter har nu ordnat upp den saken. Igen en gång har jag bevisat för mej själv att jag måste ta det lungt och inte göra allt jag vill så som förrut. Men jag blir ju så frustrerad... Jag lär mej nog aldrig att vara snäll mot min egen kropp.
Det där är så enormt svårt, då smärtor och trötthet inte kan infinna sig BUMS - utan de ska komma sen, då det redan är försent liksom. Man känner sig så DUKTIG då man utför sina sysslor, man tror att den här gången klara man det galant, man är ju så pigg just nu osv osv. Sen biter "det onda" en i svansen innan man hunnit blinka. Tänk inte så att du inte räcker till - tänk istället på att du får starka och självständiga barn som lär sig att klara sig själva. Det märkliga är att man snart gör om alltihop för då har man förträngt att det kan sluta i sängen.
Ha det bra och ta det lugnt OM det nu är möjligt!
Kram Nonna
Det onda var redan glömt och jag har tagit mej en tur med gräsklipparen. Just nu ser det fint ut när gräset är klippt, men det är mycket troligt att jag ångrar mej imorgon när det blir tid att kliva ur sängen. Men jag tänker på det min fysioterapeut sa att jag inte kan förvärra skadorna själv, jag får bara betala med mera ont. Just nu gör jag troligtvis uppror mot mej själv och hela skadan, för det går liksom inte at låta bli att riva i som vanligt. Trots eller dumhet????
Kramis
Gunveig!
Ja, tänk att det ska vara så svårt? Trösten,om det nu är någon tröst, är att du inte är ensam. Vi är flera stollar!
Kanske är det så att man ibland behöver, som du säger, göra uppror?
Jag tror inte ett ögonblick att du är dum!
Men att vi kan bli trotsiga av frustrationen tror jag är möjligt, till och med troligt.
En lättnad är ju att du inte kan göra din skada värre hur du än tomtar till det!
Många varma tankar och kram från
din gnäll och tomtesyster
Kristina