Smärtdagbok

Solen lös ute idag, så det blev ingen latdag i sängen. Inte för att jag har fått något så mycket nyttigt gjort men ändå. Jag köpte tyg till julgardiner till köket igår när vi var och veckoslutshandlade. Vi har bott här i huset i fyra år nu och fyra jular utan julgardiner i köket. För jag har inte hittat sådana gardiner som jag vill ha. Jag tycker inte om såna där färdiga gardiner med tryckta tomtar som det finns överallt. Lite mera stil ska det vara, hö, höö. Nu hittade jag det rätta tyget, smårutigt i mörkrött och naturvitt med små röda hjärtan i de vita rutorna. Så idag har jag riggat upp symaskinen på köksbordet och sytt en gardinkappa av det köpta tyget. Som insyns skydd skall jag ha vita cafegardiner nere. Dom syr jag av gamla hederliga vita underlakan som jag har inhandlat på lopptorget, på vilka jag sedan skall prova att limma röda hjärtan utklippta från servetter. Jag hittade servettlack som är menat för tyg när jag var och shoppade på en hobby-affär. Men så tog sytråden slut så nu får jag vänta tills måndagen att jag får mera sytråd. Och det var lika bra för jag kände hur trött jag blev i ryggen av att sitta och spänna mej framför symaskinen. Kanske får jag lagt en bild hit på mitt mästerverk sen när det blir färdigt.

Jag har nog känt av att jag städade igår, men på något konstigt sätt så klarar jag av smärtan och tröttheten ganska bra just nu. Jag tror att någonting har förändrats i min egen inställning till smärtan efter att jag har börjat skriva här. När jag sitter här vid datorn på kvällarna och skriver om dagen och funderar vad allt jag har gjort så har jag kommit på att visst gör jag ju ändå en hel del fastän det går lite långsammare än tidigare. Jag har hela tiden bara haft den uppfattningen att jag ligger i sängen den största delen av dagen och bara masar mej upp för att laga middag till familjen. Men det är inte sant, jag ligger nog ofta men bara en kort stund för att få kontroll över smärtan och sen är jag igång igen. Resultatet av det jag gör är inte alltid så synligt utan det är mera nåt smått som jag gör, allt det tunga blir ju lämnat åt familjen eller åt min assistent. Jag har haft för höga krav på mej själv, före olyckan har jag varit aktiv med att både baka och handarbeta. Det är sånt som jag inte har kunnat göra på många år nu och nu försöker jag försiktigt prova på vad jag kan igen. Vi skaffade en hushållsmakin som klarar av att knåda ganska stora degar, vilket gör att jag igen kan baka. Inte 10 olika sorter på en gång som förrut med en sort i taget i alla fall. Symaskinen försöker jag mej göra bekant med på nytt och det går bra om jag bara sitter en kort stund i gången. Att sticka och brodera har jag försökt på, det går men priser är för högt. Spänner axlarna för mycket fastän jag ligger stödd med dynor i sängen eller soffhörnet, men kanske det finns någon ställning som fungerar som jag ännu inte har funnit. Hoppet finns kvar, jag har kravlat mej upp ur det hopplösa diket igen en gång.