20.11.2007

Jag känner mej som en använd disktrasa. Fyra dagars diarre börjar ta ut sin rätt. Min förhatliga huvidvärk har återkommit. Den har varit min dagliga ovän i många år, ända från olyckan tills att jag i maj i år började gå på lymf-terapi två gånger i veckan. Hela sommaren och hösten har den hållit sej borta förrutom en liten påminnelse om att minkropp inte klarar av att tvätta fönster. Men nu är den tillbaka. Under årens lopp har det mesta provats allt från migränmedicinering till akupunktur och inget annat än lymfterapin har hjälpt. Huvudvärken har ett tydligt samband med hjärnskadan som gör att jag samlar på mej vätska, den del av hjärnan som reglerar lymfsystemet är utslaget.
Min hjärnskada är en sk kemisk skada som påverkar stora delar av hjärnan. Jag har alltså inte slagit i huvudet någonstans när jag krockade utan skadan kommer av att nervtrådarna i hjärnan har töjts ut när huvudet slungades framåt åt höger med en väldig fart när jag körde snett in i en annan bil som körde ut rakt framför mej från en triangelförsedd väg. Skalet på nervtrådarna har då fått små skador som har gjort att olika salter har kunnat tränga in i dem och förstört den kemiska balansen. Diffus axonskada heter det med ett fint namn. Den här har hänt i hjärnans djupa delar där de flesta signaler skall gå fram, därför har jag så många olika funktioner som är utslagna. Den viktigaste som påverkar min vardag mest är förmågan att kommunicera. Jag kan prata, förstå tal, läsa och skriva helt som vilken normal människa som helst. Men jag är långsam i talet, har svårigheter att hitta exakta ord och tappar snabbt tråden. Jag kan heller inte läsa den non-verbala information såsom röstförändringar, gester och miner. Mitt eget ansikte ser helt förstelnat ut, jag kan inte visa känslor genom att förändra ansiktsuttrycket, min röst är också monoton. Det här tolkas ofta fel, såsom att jag inte bryr mej. Jag känner inte igen ansikten utan jag känner igen folk på sättet att gå eller på rösten. Fortsättning följer någon annan dag, nu tar krafterna slut.

Kommentarer
Postat av: Kristina

Gunveig!
Jag har ingenting klokt att komma med. Jag blir bara helt tagen av din berättelse.
Jag läser hur du har det och jag känner så med dig!
Kram min kära smärtsyster!

2007-11-20 @ 20:31:31
Postat av: Gunveig

Kristina
Jag är egentligen ganska symptomomedveten själv, det är mina närmaste som har det mera jobbigt när dom försöker tolka mej. Där kör vi på grund allt som oftast. Vi har såna onödiga gräl allt som oftast. Alla har vi kunskapen om hur vi borde kommunicera för att det skall bli rätt, men ändå blir det så fel. Det krävs lite mera energi än vanligt att förklara sej så tydligt som möjligt, åtminstone när de rätta orden finns bakom någon slag av mur.
Kram

2007-11-20 @ 20:39:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0