Smärtdagbok

Det sprakar glatt och varmt om veden i bastuspisen. När vi byggde vårt hus för fyra år sedan tyckte alla att vi var lite konstiga som skulle ha vedeldad bastuspis och vår elektriker övertalade oss till att dra el i reserv för en elbastu-ugn, ifall vi inte orkar hugga och bära in ved mera när vi blir gamla. Men det finns nog ingenting som går upp mot vedeldad bastu. Det får bli dagens lilla glädjeämne att efter en stund, när bastun har hunnit bli varm, lägga sej på bastulaven och bara njuta av värmen och sen få krypa ner i sängen.

Annars har dagen gått utan några större överraskningar. Min mage bestämde sej för att nu får det vara tillräckligt med Voltaren för den här gången och jag har snällt fått hålla mej i närheten av toaletten. Ute har det varit glashalt när snön har regnat bort, så ut skulle jag ändå inte ha kommit. Inte ens till post lådan. På vintern skulle jag kunna tänka mej att bo lite mera centralt än vad jag gör och kanske i höghus till och med, men så fort vårsolen börjar lysa igen skulle ingen få mej att ge upp min djungelträdgård och avskildheten här ute på landet.

På smärtfronten har det varit lugnt.