Smärtdagbok

Sov gott inatt, vaknade först vid klockan nie av att särbons telefon ringde. Hade då sovit närmare tie timmar i sträck utan extra medicin, vilket hör till ovanligheterna. Men nog kändes det i kroppen. Upp till köket efter en joghurt från kylskåpet att äta tillsammans med värkmedicinen och sen ner i sängen tillbaka för att invänta lättnaden när tabletterna börjar verka. Jag tittar på gamla irländska/engelska serier på TV medan jag väntar, det hör till rutinerna.

Sen var det tid att sätta sej i taxin och åka 60 km till huvudstaden för OMT-terapi (Ortopedisk manual terapi). Där går jag en gång i veckan och det är den form av terapi som passar bäst för min värkande och stela nacke och ryggrad. Fastän jag tog extra värkmedicin två gånger på förmiddagen, förutom morgondosen, kände jag när jag satt i taxin hur smärtan bara trillade över mej av att sitta stilla upprätt. Den sorten av smärtskov får mej att fundera hur jag skall klara av det här resten av mitt liv. Hemma gäller det att fort söka fram kylpatronerna ur frysen och krypa ner i sängen med en stor dyna under knäna och kylpatroner under ryggen. Jag blir så otroligt lättirriterad när skovet kommer på, minsta lilla ljud känns som om det skulle växa inne i mitt huvud och jag får använda all min kraft för att behärska mej och lugna ner mej. Fysioterapin gick bra som vanligt och smärtan gav med sej, fastän det tog en lång stund och jag hann redan börja misströsta att det inte alls skulle hjälpa idag. Jag har gått hos samma terapeut i nästan sju års tid, så det är inte många ord som behövs för att han genast skall förstå vilket område det är som har det största problemet  just för stunden. Det känns skönt. Men vid årsskiftet kommer ansvaret för min rehabilitering att flyttas från vårdcentralen till försäkringskassan och sen finns det inga garantier för att jag får hålla min fysioterapikontakt mera. Jag har redan i många omgångar fått kämpa hårt och länge för att få min röst hörd. Först för att alls komma till rätt vård efter olyckan, sen igen efter nackoperationen, följande gång när trafikförsäkringsbolaget ansåg att deras ansvar tog slut 2005 och så nu igen.

Nu planerar jag för ett veckoslut med min bok i lathetens tecken. Kylskåpet är välfyllt, huset städat av min personliga hjälpare, särbon på jobb med övernattning i egen lägenhet, mellandottern, 17 år ute på fläng hela veckoslutet och yngsta dotter, 14 år som trivs bra med sovmorrnar, lunch och middag iklädd pyjamas, datorn och några filmer att titta på om det blir långtråkigt.  

Ha en skönt veckoslut alla ni som förirrar er hit .