Smärtdagbok

Vilken stressig dag. Först var det vattengymnastik genast på morgonen som inte är min bästa tid på dygnet och sen märkte jag att min ena sköldpaddshona är förkyld. Till all tur räckte det med ett telefonsamtal till vår veterinär och vi fick hämta ut antibiotikakuren direkt från henne. Så nu får jag träna på mina rostiga kunskaper i att ge injektioner. Dagens kur är nu tagen och sköldpaddsdamen sover ganska lungt på en yllehalsduk under värmelampan. Ibland hör man hur hon rosslar till när hon andas. Nu får jag bara hoppas att jag upptäckte hennes luftvägsproblem i tid och att hon blir frisk igen.

Jag har ingen stresstålighet alls mera, blir genast helt hispig när det händer någonting som avviker från det vanliga. Och den här veckan har det redan hänt allt för mycket som har avvikit från det normala och då äts alla mina krafter upp.  

I morgon skall döttrarna gå på självständighetslunch i skolan och skall vara lite uppklädda. Hade lyckats gömma undan yngsta dotterns långklänning riktigt ordentligt, och jag blir så frustrerad när jag inte kan komma ihåg var jag har satt våra saker. Mellandottern extrajobbar till klocka nie, så efter det startar det troligtvis en liknande sökoperation till innan hon hittar rätt klänning och rätt skor. Varje liten pryl borde ha sin egen plats dit den alltid sätts tillbaka, men det fungerar inte så med två tonåriga döttrar och en mycket virrig glömsk mamma. Jag kan minnas precis var allt fanns i vår gamla lägenhet där vi bodde före min olycka, men har ingen susning om var saker och ting finns här. De tre-fyra första månaderna efter att vi flyttade in i vårt nya hus (då jag borde ha varit lycklig över att en dröm hade gått i uppfyllelse) satt jag och grät för att jag inte ens klarade av att laga mat och duka bordet för jag hittade inte mina saker. Då visste vi inte ens ännu hur mycket olyckan hade påverkat mitt minne och jag var helt förtvivlad över att jag inte klarade av att leva normalt i mitt eget hem. Hade vi vetat då hur svårt skadad min hjärna egentligen var så skulle vi aldrig ens vågat börja bygga och planera för ett liv i ett egnahemshus. Så nu får jag vara lycklig över att vi inte visste allt då och jag nu sitter här i mitt drömhus. 

Jag har igen tagit övertag över smärtan och klarar mej bra med en långtidsverkande Tramal på morgonen och sen mina smärttröskel höjare Triptyl på kvällen. Därtill använder jag en liten mängd Lyrica, en epilepsimedicin för neuropatisk smärta.