12.12.2007 fortsättning
Det är någonting i mitt vattengymnastikprogram som gör att musklerna i halsen på vänstra sidan låser sej. Känner tydligt hur det svullnar till och sen sätter huvudvärken igång. Jag har provat på att lämna bort en rörelse i gången för att klura ut vilken det är och nu finns det bara en kvar. Jag trampar ner en "korv" av cellplast under vattenytan för att träna benmusklerna och det måste vara den rörelsen plus att jag försöker hålla balansen som gör att jag spänner mej för mycket.
Nu när jag har följt med min smärtbroders kamp över att igen sjukskriva sej helt och hållet stiger det många av mina tankar om min utgång från arbetslivet upp. Ibland saknar jag mitt jobb, mina arbetskamrater och klienter riktigt mycket. Man hör liksom inte riktigt hemma någonstans när man går sjuk hemma i den här åldern. Känner mej inte riktigt mogen för någon pensionärsförening ännu. Det är först nu som jag har lärt mej njuta av veckosluten, när jag igen har en tydlig veckorytm i livet. Det är min personliga hjälpare som skapar den här rytmen. Medan jag har försökt klara av alla sysslorna själv så har jobbet räckt till för både lördag och söndag också. Och eftersom jag har jobbat inom vården som privat företagare så har jag sällan haft veckoslut och helger lediga, så jag vet inte ens vad människor med mera normal arbetstid gör när de är lediga.
Min särbo jobbar också inom vården så vi har sällan ens firat julafton på den riktiga dagen. Ungarna var lyckliga över att vi alltid åt julmiddag och öppnade julklappar på den sista gemensamt lediga dagen före jul. Deras jul kom alltid lite tidigare än alla andras. Nu firar vi igen jul på den riktiga dagen ibland redan på förmiddagen eller så efter att särbon slutat sitt skift, han jobbar ju kvar inom vården ännu och eftersom barnen nu är stora så jobbar han alltid julafton för att småbarnsföräldrar på hans jobb får vara lediga. I år äter släkten julmiddag hos oss efter julbön i kyrkan, och vi har julgubbe för vårt lilla barnbarn, 3 år, på kvällen. Men vår familj öppnar julklapparna först efter tie när särbon slutar kvällsskiftet.
Nu när jag har följt med min smärtbroders kamp över att igen sjukskriva sej helt och hållet stiger det många av mina tankar om min utgång från arbetslivet upp. Ibland saknar jag mitt jobb, mina arbetskamrater och klienter riktigt mycket. Man hör liksom inte riktigt hemma någonstans när man går sjuk hemma i den här åldern. Känner mej inte riktigt mogen för någon pensionärsförening ännu. Det är först nu som jag har lärt mej njuta av veckosluten, när jag igen har en tydlig veckorytm i livet. Det är min personliga hjälpare som skapar den här rytmen. Medan jag har försökt klara av alla sysslorna själv så har jobbet räckt till för både lördag och söndag också. Och eftersom jag har jobbat inom vården som privat företagare så har jag sällan haft veckoslut och helger lediga, så jag vet inte ens vad människor med mera normal arbetstid gör när de är lediga.
Min särbo jobbar också inom vården så vi har sällan ens firat julafton på den riktiga dagen. Ungarna var lyckliga över att vi alltid åt julmiddag och öppnade julklappar på den sista gemensamt lediga dagen före jul. Deras jul kom alltid lite tidigare än alla andras. Nu firar vi igen jul på den riktiga dagen ibland redan på förmiddagen eller så efter att särbon slutat sitt skift, han jobbar ju kvar inom vården ännu och eftersom barnen nu är stora så jobbar han alltid julafton för att småbarnsföräldrar på hans jobb får vara lediga. I år äter släkten julmiddag hos oss efter julbön i kyrkan, och vi har julgubbe för vårt lilla barnbarn, 3 år, på kvällen. Men vår familj öppnar julklapparna först efter tie när särbon slutar kvällsskiftet.
Kommentarer
Trackback
